Begravning utforskas på teatern

Dopet har de klarat av, Tove Berglund och hennes medskapare Ellen Norlund och Martina Elm. Bröllopet likaså. Då fick deltagarna välja bland en enorm samling brudklänningar, ”150 gräddmaränger”, därefter äta middag och lyssna till tal av forskare och teoretiker som studerat ämnet.

Nu är det riternas rit som väntar. Begravningen.

– Alla riter handlar på ett eller annat sätt om att vi inte kan förstå att vi ska dö och behöver hjälp att deala med det. Begravningen är ett koncentrat av människans försök att förstå sitt liv, säger Tove Berglund.

Hon är kostymdesigner och scenograf. Allt började när Tove Berglund för några år sedan fick ett utvecklingsstipendium som ledde till en interaktiv fest på MDT (Moderna dansteatern) i Stockholm. Festen blev lyckad och tanken föddes på att skapa ett slags allkonstverk där publiken deltog.

– Jag har jobbat på teater i många år. Inför varje ny uppsättning gör ensemblen alltid ett väldigt intressant förarbete. Man går på föreläsning, träffar experter, utformar scenografi… Det åskådarna sedan möter är en middevitt av alla de maffiga upplevelser som det konstnärliga teamet haft. Det vill vi vända på.

Med dopet, bröllopet och nu begravningen som tema tar de med publiken på ett konstnärligt undersökande i livsriternas värld. ”Livets händelser”, kallar de sin interaktiva trilogi.

Det där med interaktivitet ska man inte vara rädd förr, förklarar Tove Berglund.

– Vi utsätter inte deltagarna för jobbiga saker, tvärtom är vi väldigt måna om att man ska känna sig bekväm. Det finns ingen fiktion i det vi gör. Vi är oss själva och deltagarna är sig själva. Ingen går in i någon spelad roll.

Den 3 november är det dags. Dagordningen är till synes precis: ”1 avsked, 1 vila, 1 smörgåstårta, 1000 ljus, 1 sista dans”. Platsen är Uppsala konstmuseum. Liksom vid tidigare arrangemang blir det ett flera timmars långt möte mellan sinnliga upplevelser och teoretiska samtal, denna gång om sorg och död.

Riterna är ett tidlöst fenomen, lika gamla som människan själv. Varför utforska dem just nu?

För att de befinner sig i en förändringsfas, menar Tove Berglund. I Sverige rör sig riterna bort från sitt kyrkliga ursprung för att i stället formas alltmer av den sekulära individualism som präglar samhället i övrigt.

– Vi är mitt i någon form av kollektiv diskussion om vad riterna är och ska vara. De utförs kanske inte längre av alla, på det sätt som gjordes förr. Samtidigt skattas de väldigt högt. Å ena sidan finns de som knappt har tid att begrava sina anhöriga, å andra sidan de som gör livsriterna till en fullt genomförd manifestation av personlighet och intresse.

Projektet Livets händelser handlar bland annat om att identifiera ”skavet” vi känner inför riterna, förklarar Tove Berglund. De går inte alltid hand i hand med vår sekulära världsbild eller vårt sätt att leva ett så kallat modernt liv.

Skavet blev tydligt både i föreställningen om dopet och om bröllopet. Under begravningskvällen kommer det vara ännu tydligare tror hon.

– Det finns ett stort intresse för döden, men det intresset kanaliseras ofta via det egna livsstilsprojektet. När döden väl inträffar är det ändå något som man inte förstår. Och hur ska man kunna göra det? Att en person man stått nära plötsligt inte längre finns går inte att omfatta med tanken. Än mindre att man själv kommer upphöra existera.

De tidigare temakvällarna har påverkat Tove Berglunds syn på både dop och vigsel. Förr var hon skeptisk till äktenskap, det kändes som en tradition vars huvudsyfte var att befästa patriarkatet. Med bröllopsföreställningen fick hon upp ögonen för äktenskapets tungt juridiska aspekt med ärende att skydda den svagare parten i en relation – som oftast är kvinnan.

Temakvällen om dopet blev en övergripande påminnelse om hur riterna är i ständig förändring, med namngivningsceremonierna som exempel på hur den sekulariserade människan skapar nya tillfällen att prata om livet.

Varken Tove Berglund eller de två andra i det konstnärliga teamet har någon personlig tro. De är dock alla tre uppvuxna i en kristen tradition och med vanan att gå i kyrkan.

– I projektet förhåller vi oss till de kyrkliga traditionerna, men inte till att Gud finns.

Precis som många andra svenskar, med andra ord. Behovet av riter minskar inte för att färre personer har en uttalad gudstro. Tvärtom blir de ofta viktigare i takt med att de generationsöverskridande mötesplatserna blir färre. För många är det i dag endast vid livets stora händelser som man möter släktingar och vänner i en annan generation än den man själv tillhör.

– Det finns en enorm potential i att utveckla riten som mötesplats och forum för djupare samtal.

Det är därför föreställningarna om Livets händelser fungerat så bra, menar Tove Berglund. För att det finns ett behov av att prata om livet och att kyrkan hur märkligt det än kan låta inte riktigt har former för det.

– Jag tycker ärligt talat att riterna som finns i den kyrkliga traditionen inte är jätteeffektiva i att få folk att prata om viktiga saker, trots att det är just det som är riternas största möjlighet. På våra föreställningar har vi sett vad som händer om deltagarna får utrymme på riktigt att reflektera kring de existentiella frågorna.

Sådär enormt generationsöverskridande kanske de ändå inte har varit hittills, om än populära – biljetterna till begravningsföreställningen sålde slut på några minuter. De flesta deltagare har varit i namngivnings- och bröllopsålder, det vill säga 30+.

Mersmak har projektet dock gett.

– Jag har jobbat med en massa olika föreställningsformer genom åren och tycker att just den här formen är helt fenomenal. Det finns inte på långa vägar någon som är så effektiv när det gäller att ge deltagarna tankar och upplevelser kring sin existens.

Nu funderar hon över alla övriga riter som finns att ta sig an. Årets händelser i form – påsk, jul, midsommar …

– Det finns många riter och högtider som förtjänar ett minst lika noggrant utforskande som det vi ägnat dopet, vigseln och begravningen.

Dit hör förstås även den helg som just står för dörren. Allhelgonaseden är en av de mest växande riterna i Sverige, och varje höst vallfärdar människor till gravar och kyrkogårdar landet runt.

Samtidigt kommer allt färre individer begravas på bestämda, fysiska gravplatser, spår Tove Berglund. Därför kommer det att bli viktigt att utveckla traditionen och ge den nya former.

Själv har hon ännu ingen nära avliden anhörig att minnas. Därför har hon heller ingen stark relation till allhelgonahelgen.

– Jag har ingen grav att gå till. Därför gör jag vanligtvis ingenting på allhelgona.