Ett rikt utsmyckat uppslag ur Koranen. Foto: Getty Images
”Man får bränna Koranen. Man får bränna Bibeln. Man får bränna Pippi Långstrump”, sade Jimmie Åkesson i Rapport den 21/4 2022. I partiledardebatten den 8/5 upprepade han yttrandet med tillägget ”man får bränna vilka böcker man vill”.
En del politiker från andra partier tycks vara inne på samma linje, liksom även Kyrkans Tidnings opinionschef Jonas Eek, i en ledare i KT nr 18. Och man hänvisar till den i Sverige grundlagsstadgade yttrandefriheten.
Men motsatsen till yttrandefrihet är censur. Den som utövar censur förvägrar någon annan rätten att yttra sig. Och bokbål – att bränna böcker offentligt – har genom århundradena flera gånger använts som medel för censur. Ett exempel är de offentliga bokbål som de tyska nazisterna anordnade i Berlin och på andra platser i Tyskland den 10 maj 1933. Då brändes tusentals böcker skrivna av judar och andra författare som ansågs ”otyska”.
Den tyske poeten Heinrich Heine – en av dem vars böcker brändes – skrev drygt hundra år tidigare: ”Där man bränner böcker, kommer man till slut att bränna människor.” Vi vet hur det gick efter 1930-talets bokbål i Tyskland.
Nu har en dansk-svensk politiker, ledare för ett danskt högerextremt parti, flera gånger fått tillstånd att bränna Koranen. I yttrandefrihetens namn har tillstånd givits till en handling som i sig innebär censur och därmed ett hot mot yttrandefriheten. Bränner man en bok offentligt, förvägrar man författaren yttrandefrihet. Dessa tillstånd har dessutom fått förödande konsekvenser för polisen och det omgivande samhället.
Vart är vi på väg?
Christina Behre Fransson
LÄGG TILL NY KOMMENTAR
Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.