Djupt beklagligt om vi skyggar för det självklara

SLUTREPLIK

Svar till Öppen kyrka om förtroendevalda och gudstjänstgemenskap.

Jag förstår uppriktigt sagt inte hur det kan uppstå tankar om att alla kyrkans medlemmar ska bedömas utifrån hur ofta de går i kyrkan när min text handlar om och vill vara tydlig i förväntningar just på de som ska företräda kyrkan i dess beslutande organ, de som tänker att de ska bestämma och leda en församling.

Det är därför spännande att läsa att Öppen kyrka tycker att det är oproblematiskt att det finns förtroendevalda som inte delar den fysiska gudstjänstgemenskapen av skäl som tycks vara att alla är välkomna.

Men varför denna ängslighet, att tvångsmässigt framhålla att alla människor är välkomna till kyrkan, som om någon har påstått det motsatta? Det blir något tendentiöst i att höra det som motargument så fort någon lyfter ett uns av förväntan och allvar kring vad ett förtroendeuppdrag i kyrkan innebär. 

På förekommen anledning behöver jag även förtydliga att jag i min text inte har haft fokus på människor i allmänhet, om människor som möter sina prövningar i det kristna livet på sätt som just där och då är möjligt. Jag har heller inte haft fokus på alla de människor som vill avsätta tid, engagemang och ansvar för kyrkan under en viss tid i livet och som därmed också hämtar kraft och gemenskap i kyrkans gudstjänstliv så ofta det finns möjlighet

Jag har lyft fram en mycket speciell grupp i kyrkan. Men inte som sämre människor. Inte något om deras tro! Att dela in människor i grupper gör jag inte för att värdera dessa utan för att de finns och kan behöva tydliggöras.

Jag är bristfälligt intresserad av människors kyrkogång, rent generellt. Det som skaver i min syn på kyrkans trovärdighet är just de som tagit på sig detta ansvar i kyrkans beslutande organ och, vare sig de vill eller inte, utgör en förebild och ett ambassadörskap, och sen inte tycker att de behöver vara och verka i kyrkans mitt; Gudstjänsten.

Möjligen var det en retorisk missbedömning att belasta nomineringsgrupperna för det som egentligen handlar om kyrkans pastorala ansvar. Det är svårt att komma åt en brist så länge det finns ett ”kryphål”. För den bokstavstroende utgör ju frånvaron av legala krav ingen motivation att tänka bredare. Men syftet var inte att kritisera själva systemet. Det har så många andra gjort och gör kontinuerligt. Syftet var mer som en vädjan. 

Vi som kyrka måste alltid och kontinuerligt tydliggöra vår identitet, vårt syfte och vår plats i människors liv. Om vi inte lyckas med att övertyga alla förtroendevalda om förmånen och glädjen med ett regelbundet gudstjänstliv så kanske vi i någon mån har misslyckats. Gud tvingar inte någon och vi ska heller inte göra det. Förutom med våra konfirmander.

Det är lite intressant det här med konfirmander och kyrkogång. Jag är visserligen inte insatt i alla församlingars strategier och utformning av konfirmandarbetet, men antar att det i hög utsträckning finns tydliga förväntningar på att de ska ”prova på” och delta i församlingens gudstjänstliv. Om det stämmer så visar det ändå vad kyrkan viktar som väsentligt i ett svenskkyrkligt sammanhang och i hela den världsvida kyrkan, att det utan kyrkogång skulle halta med förståelsen för vad kristendom och kyrka är! Dessutom vill vi stolt visa gudstjänsten som en gemenskap med bön, bibelläsning och nattvard. Inte minst för att det är en del i det som hjälper oss att hantera ”den kämpande tron”.

Att ha en obligatorisk skola för nyvalda förtroendevalda där de ovana får lära sig mer om kyrkan, både lokalt och globalt är det säkert en del församlingar som har provat. Skulle vara intressant att höra hur det i så fall har fallit ut. Har det ingått gudstjänstbesök (som för konfirmander) och på vilket sätt har man erbjudit denna skola?

Med egna barn och i rollen som föräldrarådgivare vet jag att en förälder älskar sitt barn men att kärleken inte betyder avsaknad av gränser. Att vara överempatisk och ”kompis” med sitt barn och följa minsta lilla nyck – bara för att det är jobbigt att sätta gränser som skulle kunna uppfattas som om man inte tycker om sitt barn, leder till otrygga barn.

Men jag är inte bekymrad över kyrkans syn på barn. Jag är bekymrad över kyrkans syn på vuxna. Att inte ställa några krav, att inte vara tydlig med förväntningarna i det ansvarsfulla och svåra uppdraget som förtroendevald, är just en sådan överempatisk inställning. För det handlar inte om att ifrågasätta någons kompetens, tro eller engagemang. Man kränker ingen genom att berätta om vikten och det självklara i det som är att vara kyrka; Att dela en gudstjänstgemenskap.

Det är djupt beklagligt om vi skyggar för just detta.

Johan Widell, 
Gävle