Dagarna i instängdhet blev en bok om hopp

Hela Mallorca stängdes ner när pandemin blev ett faktum. För Karolina Hellman innebar det att hon från en dag till en annan var instängd i lägenheten på elfte ­våningen – utan balkong – med familjen, maken Jakob och sönerna Beppe och Olle.

– Man vill ju helst inte göra den jämförelsen i dag, men det var som att det plötsligt blivit krig. Militärkonvojer rullade in i Palma, och när vi en gång försökte smita upp på taket för att få komma utomhus kom det helikoptrar med megafoner som ropade åt oss att gå in, berättar hon.

Hon och kyrkoherden i Svenska kyrkan på Mallorca möttes – digitalt – för att komma på vad de skulle göra. Hur skulle de kunna finnas där för människor?

– Jag tycker mycket om att skriva, och har alltid skrivit, så jag fick i uppdrag att varje kväll skriva något. Kyrkoherden skulle skriva något varje morgon, så att alla skulle kunna vakna och gå och lägga sig till några ord från oss.

Karolina säger själv att hon tog uppgiften på ”skitstort allvar”.

– Ganska snart började jag kalla dem för Nattbön i karantän om…, och så handlade de om något vi längtade efter. Något som gav hopp och tröst.

Nedstängningen varade i flera veckor. Familjen blev så småningom evakuerad till Sverige, men Karolina fortsatte skriva därifrån.

– De är lite redigerade och tillrättalagda, men jag hoppas det ska vara en bok som ger hopp, tröst och framtidstro i en tid då verkligheten blev overklig. De handlar om det jag själv behövde se, minnen som behövde minnas, framtidstankar.

Det är inte en religiös bok. Ursprungligen inleddes varje bön med ett ”Gud” och avslutades med ett ”Amen”. I allra sista stund valde Karolina att redigera bort dem.

– För oss som tror är det underförstått att Gud är med. Och för de som inte tror stänger det dörren om det är med. Det ska vara en öppen bok, oavsett var man kommer ifrån eller vad man tror på.

Och det är en bok för mer än en pandemi.

– Jag tror, konstigt och hemskt nog, att den här overkliga krigsskiten som vi upplever nu gör att den behövs nu också. På det viset kunde inte boken kommit bättre i tid, och jag hoppas den ska hjälpa människor hitta hopp och tröst, att få läsa om den här längtan efter vanligheten.

Boken innehåller ett hundratal betraktelser, prosalyrik om livet, familjen, vardagar och längtan. Men det var inte alltid enkelt att få ihop dem.

– Det var härligt att skriva i början, men det var inte hur lätt som helst sedan, när man satt där instängd, skrattar hon.

När vi pratar har familjen just varit hemma i Sverige på sportlov. Tanken var skidsemester, men ironiskt nog insjuknade de en efter en i covid. Nu är de friska och på väg tillbaka till Mallorca.

Trots allt gav pandemin upplevelser som hon inte vill vara utan.

– Det fanns saker som var fina. Varenda kväll klockan åtta ställde sig alla på balkonger eller i sina fönster. Grannen drog i gång musik, båtarna i hamnen blinkade och vi klappade för vårdpersonalen. Det var en sådan sammanhållning. Det kommer jag minnas.