Det måste bli enklare att få träffa en präst för själavård

En viktig uppgift som kyrkan har är att vara själavårdande. Jag tror att kyrkan kommer att få allt fler som upptäcker fördelarna med att prata med en präst när livet av olika anledningar plötsligt känns meningslöst och hopplöst ­eller när man av olika skäl förlorar sin tro. Själavård är kyrkans sätt att kunna ta hand om människor i livssituationer som man kan ha hamnat i, som sorg, psykisk ohälsa eller andra svårigheter.

Själavård är omsorg om människans existentiella, mentala och andliga hälsa. Det är ett viktigt uppdrag som församlingen har. Ofta tar det sig formen av ett samtal med präst eller diakon. Fördelen för den enskilde med att välja själavårdssamtal är bland annat att präster har absolut tystnadsplikt, vilket gör att man inte behöver vara orolig för att det man talar om hamnar hos någon myndighet. En annan viktig fördel är att det är kostnadsfritt.

För en kort tid sedan befann jag mig i det läget att jag definitivt behövde någon att prata med. Någon som var beredd att lyssna och som kunde ge mig vägledning i en för mig svår situation. Både andlig och praktisk vägledning var vad jag var i behov av, därför föll det sig naturligt för mig att vända mig till min församling i Stockholms stift.

Med hjälp av telefonen försökte jag att få tag på en präst i min församling, något som visade sig svårare än vad jag hade trott. Efter ett antal försök åkte jag i stället dit, bara för att få veta att prästerna i min församling bara tog emot för bikt och inte för själavård, däremot hade man diakoner som skötte själavårdssamtalen. Eftersom jag tyckte att jag hade behov av att träffa en präst så tackade jag nej och åkte i stället hem för att ringa till andra församlingar. Mitt första samtal gick till en församling i samma kommun som jag är bosatt i. Jag gjorde flera försök men möttes ideligen av telefonsvarare.

I stället började jag ringa till församlingar i angränsande kommuner. Samma här, telefonsvarare. Det verkade alltmer omöjligt att få tag på en präst. Jag hörde av mig till en bekant som jag vet är aktiv inom kyrkan och fick tips på några präster som hen tyckte var bra och föreslog att jag skulle kontakta. Eftersom jag litar mycket på min vän koncentrerade jag mig på att få tag på de präster som föreslagits.

Telefon­svarare eller att bli kopplad till växeln var de alternativ som robotröster gång på gång läste upp i mitt öra. Jag provade bägge delarna, både att läsa in efter pipet att jag gärna ville ha kontakt för ett själavårdssamtal och att bli kopplad till växeln där jag berättade om mitt ärende och bad om att bli uppringd så fort som möjligt.

Under ett dygn ringde jag 16 samtal till olika präster och församlingar utan resultat. Under ett dygn pratade jag med fyra olika telefonsvarare och bad att få bli uppringd. Vid några tillfällen dessutom med samma telefonsvarare. Under ett dygn pratade jag med tre olika telefonister och bad om att få bli uppringd.

Allt finns kvar i min telefonlista om någon skulle tvivla.

Efter ytterligare några dagar ringde en av prästerna, som jag hade talat in meddelande till, upp mig och vi stämde av en tid då vi kunde träffas.

Jag var tack och lov tillräckligt frisk och envis för att utsätta mig för det här. Jag stod inte på någon bro och tänkte hoppa eller på någon perrong och funderade på att kasta mig framför tåget. Men jag behövde ändå någon att prata med. Någon präst som kunde ge mig både andlig vägledning och råd i en situation som var och är svår för mig.

Den som knappt har näsan ovanför vattenytan har ingen ork eller möjlighet att sitta och ringa 16 samtal och mötas av robotröster. Eller sitta och vänta på att någon kanske ringer upp om någon dag. Nej, här måste kyrkan hitta ett annat system, ett system som fungerar och jag har ett förslag.

Varje stift ska ha ett enkelt nummer dit man ringer när man är i behov av själavårdssamtal. Den som svarar ska vara präst alternativt diakon och ha kunskap att kunna avgöra hur pass bråttom det är med ett själavårdssamtal. Prästen ska dessutom ha tillgång till alla prästers kalendrar för att kunna boka in ett samtal för den som ringer, så nära som möjligt i både tid och avstånd. Det skulle göra att individen som ringer skulle känna sig sedd och hörd redan vid första försöket. Den livboj som man då erbjuder skulle göra att man orkar fortsätta att trampa vatten till dess att man får sitt möte med en präst.

Jag vet att din invändning kommer att vara att det alltid går att ringa 112 och prata med jourhavande präst. Jag vet. Men för mig och många andra är det det fysiska mötet som är av betydelse. Att sitta mitt emot eller bredvid någon levande människa är det viktiga.

Jag lever och har fortfarande näsan ovanför vattenytan och hoppas innerligt att ingen annan ska behöva ringa 16 olika samtal, lyssna på robotröster och sen sitta och hoppas att någon snart ska ringa upp.

Lars Enberg