I en ordtrött tid som vår behövs den kärleksfulla handlingen

Vad är poängen med Kristi himmelsfärds dag? För alltför många har det alltför länge varit frågan om hur det ”egentligen” gick till när Jesus for upp till himmelen. Men alltför mycket uppmärksamhet på det riskerar dock att ta fokus från det viktiga – det som var evangelietextens budskap till sin tid, och budskapet till vår tid.

Det får mig osökt att tänka på legenden om S:t ­Kevin, och hur han kristnade Irland. Det första S:t Kevin gör när han kommer som missionsmunk till Irland – så berättar legenden – är att gå upp på ett stort berg, från vilket han ser Irland i all sin gröna prakt. Och när han ser hur vackert det är, faller han ned på knä i hänförelse med händerna utsträckta.

När Kevin stått så i en halvtimme och bett och välsignat, kommer plötsligt en koltrast och sätter sig i hans vänstra hand. Men Kevin fortsätter att be. Koltrasten flyger i väg, och kommer tillbaka. Flera gånger. Och när Kevin bett klart, och precis ska resa sig, inser han att fågeln byggt bo i hans hand. Och Kevin – som älskade människor och djur – kunde inte resa sig.

Så kom det sig att Kevin stod på knä med händerna utsträckta i böneställning uppe på berget. Ja, han står där hela hösten, hela vintern och hela våren. Legenden berättar att koltrasten matade Kevin med frö, bär och vatten. Men när våren kom, ja då flög fågeln plötsligt iväg. Och Kevin ställde sig upp, gick ner från berget och kristnade Irland.

Det var enkelt visade det sig. För marken var beredd. Hela hösten, hela vintern och hela våren hade nämligen irländarna sett ett kors – i form av S:t ­Kevin i böneställning – uppe på berget.

I denna märkliga tid har vi mycket att lära från legenden om S:t Kevin. Bland annat att våra handlingar ofta betyder mer än våra ord. I en ordtrött tid som vår är det inte de många och långa orden som behövs. Det är den kärleksfulla handlingen. Och, kanske framför allt: att välsigna allt levande.

Det om något kan vi lära från legenden om S:t ­Kevin av Glendalough.

Det är dessutom en lärdom som vi kan dra från evangelietexten på torsdag. Texten om Kristi himmelsfärd i Lukas 24: 49-52 är en text som inte bara avslutar evangeliet utan som också binder ihop det. Framför allt är det en text som handlar om välsignelse.

När Jesus välsignar lärjungarna är han nämligen del av en lång tradition. Gud välsignade Adam och Eva redan i Första Moseboken (1 Mos 1:28), sedan Noa och hans familj efter floden (1 Mos 9:1), sedan Abraham och hans efterkommande (1 Mos 12: 1-3). Och på den vägen är det.

Välsignelsen var både verksam och omöjlig att ångra i den antika orienten. Det är således inte bara en välsignelse i vår förståelse av ordet vi stöter på i Bibeln. Det är snarare en ed – ett löfte. Kraften från ovan gäller således fortfarande. Såväl för Abrahams efterlevande som för oss kristna. Och välsignelsen i gudstjänsten är en direkt förlängning av den välsignelse som Aron gav till det israeliska folket redan för drygt 3 000 år sedan. Välsignelsen går vidare. Det är det som är textens huvudpoäng.

Det finns en typisk egenhet för Lukas i den här texten, som inte återges i Bibel 2000. Grundtexten börjar nämligen med de grekiska orden kai egeneto, ”Och det hände sig…”. Det är en markör från Lukas – nu händer något viktigt. När Jesus ska födas återfinns samma ord, ”Och det hände sig…”, och så nu vid välsignelsen: ”Och det hände sig…”. Den stora glädjen från Jesu födelse (Luk 2:10) återfinner vi således även här i Lukas 24:52. Det är trots allt evangelium – glädjebudskap – som är kristendomens huvudärende. Gud vill oss väl. Gud vill välsigna oss.

Det var den insikten som ledde till Irlands kristnande. Kanske var det även den insikten som ledde till Sveriges kristnande?

Oavsett: Gud välsigne dig!

Sören Dalevi
Biskop i Karlstads stift