Jag vet själavårdare som gärna vill ställa Jesu fråga, men som inte alltid törs. Det skulle antyda ett ansvar i lidandet, även i det lidande som vållats av andra.
Vi bör vara varsamma här. Samtidigt som vi inte kan föreställa oss mannens lidande, har vi alla någon gång fastnat, förlamats, väntat, sett andra hinna före. Vill du bli frisk? Så förmätet! Viljestyrka kan sällan bota själslig eller fysisk sjukdom. Eller en hopplös situation.
Ändå måste frågan ibland ställas för att bryta igenom försvar så att en förvandling kan ske. För: väntan är frustrerande men den är också bekväm. I väntan fordras inget av oss. Men även där vill Jesus frammana agens.
Att vänta och att hoppas, eller lita på, är ett och samma ord på hebreiska. Det är med i Jesajatexten – ”den som litar till Herren …”. Faktum är att det var så även för oss. Ordet vänta kommer av fornnordiskans vån: ”att avvakta en tid; vara säker på att något ska hända”.
Men ordet tycks ha förvridits till att beteckna en oviss tillvaro – som I väntan på Godot – en väntan på en frälsare som gäckar, håller sig fördold.
Vattnet svallar, drar sig tillbaka. Vån blir till väntan.
Det är väl där vi befinner oss nu. I vår tid förväntar vi oss ingen gud. Vi väntar. Kanske skulle vi inte fatta om han stod mitt framför oss. Som han gjorde för mannen vid Betesda.
Han försöker väcka oss ur vår förlamning då vi dröjer inför det svallande vattnet. Kanske var det han som gav kraften som krävdes den där gången?
De som litar på Herren får ny kraft, får vingar som örnar. Spelar ingen roll om du kommer först eller sist. Himmelriket beror inte på det.
I väntan på himmelriket gäller det att svara ärligt på Jesu fråga, att ta sin bädd, stiga upp och gå! – att be för vår nästa, och vända väntan i vån.
Rebecca Klitgard Nelsson
Präst i S:t Matteus, Stockholm
