En allvarsvacker haverirapport blev sista boken

Den nyligen bortgångne Kristian Lundbergs sista roman Sånger vid avgrunden – en berättelse om beroende är en av hans starkaste och ärligaste, om än mörkaste, böcker. Skildringen av abstinensens och kontrollförlustens droginferno är tidlös och allmängiltig, den självbiografiska ramen till trots.

Lundberg låter oss träda ner i en stinkande, nerspydd avgrundsvärld där ingen vänskap existerar. Han har förvandlats till en ”kastlös heroinist” efter drygt tjugo års nyktert och drogfritt leverne. I missbrukets dödsrike tycks alla ha gett upp, och ingen är anropad där: ”Den bibliska texten berättar om Lasarus. Mannen som var död och som vaknade till liv i sin grav. Han nåddes av en mänsklig röst. Den befallde honom att resa sig upp från sitt dödsläger och gå ut bland allt det som levde runt omkring honom. Men ingen har ropat på dig, ingen annan än du själv. ­[Härbärget] ”Nattvilan” är en katakomb för oss levande döda. Men ingen ­ropar efter oss.”

I flera av sina verk återkommer Lundberg till berättelsen om Lasarus. I den likaså självbiografiska romanen Dagar bland skuggor, träd och vatten (Wahlström & Widstrand, 2016) kopplas denna bibelberättelse samman med glädje över att ha blivit älskad och anropad. Här konstaterar han däremot uppgivet: ”Vi skall bara falla. Det är vad vi gör, sådana som vi”. Hans enda motgift mot döden och meningslösheten är omsorgen från sin älskade, liksom det dagliga skrivandet på Malmö centralstation.

Det bränner ofta till i de prosalyriska raderna, och jag blir både illamående och gråtfärdig av de starka scenerna. Lundberg skriver som vanligt en skimrande vacker prosa, här ur sitt livsmörker, stundom med glimtar av galghumor och utan ett enda onödigt ord. Därtill är han brutalt ärlig på sin egen bekostnad. Han klär av sig själv inför oss läs­are, och rapporterar om hur han gång på gång sviker sin omgivning. Heroinet är hans enda fasta punkt, och det skär som en gäll tinnituston parallellt med dödsklockan som tickar i boken.

Boken skildrar trovärdigt vad ett (återfall i) missbruk gör med en människa, och den förlust av mänsklighet som denna beroendesjukdom innebär: ”Det som finns kvar av människa i mig är minnet av min son, minnena av min son, som pärlor på ett radband, som en Rosenkrans helt utan nåd.” Liksom i diktsamlingen Requiem över en förlorad son (Lindelöws, 2019), är det här en Lundberg som tycks ha gått vilse i sin förtvivlan.

Samtidigt som romanen berör mig djupt, ställer jag mig emot dess fatalism. Är vissa människor verkligen förutbestämda att falla? Redan från barnsben menar sig Lundberg vara skolad in i det omänskliga, van att betrakta sig själv som en tingest.

Dock älskar jag hans okuvliga patos med sina olycksbröder och systrar på samhällsbottnen. Han talar av nödvändighet, vilket är en av många anledningar till att hans författarskap är, och förblir, så angeläget. Denna sång från avgrunden är en allvarsvacker haverirapport, kanhända Kristian Lundbergs viktigaste bok.

Ann-Helén Andersson