När Kyrkans Tidning når Helle Klein på hennes första arbetsdag befinner hon sig där vi alla som börjat nytt jobb brukar vara. Det första steget med att installera sig: koppla in tekniken och ta sig in i nya system. Trots den mindre tekniska utmaningen är hon på ett glatt humör.
- Just nu står jag och tittar på en gammalt foto av en åldrad Manfred Björkquist (Sigtunastiftelsens första ledare), det känns bra.
De två första veckorna kommer hon gå parallellt med Alf Linderman som hon efterträder.
Första dagen som direktor på Sigtunastiftelsen: hur känns det?
- Det känns jätteroligt att nu äntligen vara på plats. Jag blev utnämnd i höstas och sedan har det varit en process att avsluta mitt gamla jobb och förbereda för det nya. Det känns jätteroligt att vara här nu. Men sedan är det mycket att lära och ta in.
Vad är det första du gjorde när du kom till jobbet idag?
- Det första var att jag blev välkomnad av medarbetare som visade mitt rum och min företrädare Alf har visat mig runt. Sedan var det helt enkelt att börja koppla in dator, skrivare och komma in i alla system. Det har faktiskt tagit hela dagen. Men nu ska jag strax sätta mig ner med Alf och gå igenom lite saker. De första veckorna blir ju mycket att lära känna personalen, lära sig systemen och sakta men säkert komma in i rutiner. Sedan ser jag fram emot att tillsammans med min ledningsgrupp och personal forma verksamheten. Det ska bli roligt.
Vad ser du mest fram emot?
- Att förvalta arvet från den här fantastiska visionen om dialogen som Manfred Björkquist och Nathan Söderblom hade när de skapade Sigtunastiftelsen. Jag tycker att i vår väldigt polariserade och extrema tid så är dialog och samtal, där olika världar möts med respekten för oliktänkande, viktigare än någonsin. Det är i grunden en demokratitanke som jag ser fram emot att vidareutveckla. Sedan är jag nog rekryterad för att dra in och bredda kontakterna med fler världar, med samhälle, näringsliv och kulturliv. Det vill jag verkligen fortsätta med. Och att ta ut riktningen för vad Sigtunastiftelsen är nu 2023, 2024, 2025 och så vidare.
Vad blir din största utmaning?
- Dels att vi nu lever i en ekonomisk turbulent tid där folk ser över sin ekonomi. Dels att att hitta de yngre generationerna. När Manfred skapade Sigtunastiftelsen så var den en del av ungkyrkorörelsen, det var ju den tidens Kyrkans ungdom och studentrörelse. Detta var de ungas plats. Det tror jag blir en stor utmaning - att de unga ska känna sig hemma på Sigtunastiftelsen framöver. Men också att hitta ännu flera grupper. Jag märkte när jag blev utnämnd i höstas att nästan alla i Kultursverige känner till Sigtunastiftelsen. Det gör naturligtvis många i kyrkan också. Men inte alla som kommer från näringsliv, politik och samhällsliv känner till Sigtunastiftelsen. Det är en utmaning att se till att den blir en känd och angelägen plats för alla.
Vad tror du blir den största skillnaden jämfört med de tidigare roller du haft?
- Nu är jag inte alls på samma sätt opinionsbildare. Framförallt så gör jag ju inte tidning, fast det kan jag möjligen göra ändå. Manfred var ju en entreprenör och han startade faktiskt en tidskrift som hette "Vår Lösen" och den blev faktiskt under 70- och 80-talet en jätteerkänd kulturtidskrift som lästes på många tidningsredaktioner. Jag älskar ju tidningar och tidskrifter så det kanske blir en "Vår Lösen" 2.0. Vem vet, säger Helle Klein med ett skratt.
- Men annars är det verkligen väsensskilt från att jag har levt i medievärlden i 33 år. Men jag har också min prästbakgrund och ser väl att jag får vara mer teolog nu i den här rollen. Det ser jag verkligen fram emot. Jag vill gärna driva och vara Sigtunastiftelsens röst; en röst för humanismen och dialogen. Det som vi står för här på stiftelsen. Annars har jag sagt tack och farväl till God morgon världen-panelen i Sveriges radio som jag tillhört i 33 år. Så det blir ju inte alls den typen av dagspolitiska diskussioner på det sättet. Men det kan kännas rätt skönt.
