Så skapades bilden av Trump som Guds utvalde

I den hebreiska bibeln berättas om den store kung Kyros, han som efter den babyloniska fångenskapen fick Herrens uppdrag att återuppbygga Jerusalems tempel. Under sitt första år skickade han följande budskap till alla invånare i Persien: ”Alla jordens riken har Herren, himlens Gud, givit mig, och han har ålagt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem i Juda. De av er som tillhör hans folk – må er Gud vara med er – skall bege sig till Jerusalem i Juda och bygga ett hus åt Herren, Israels Gud.”

Ett flertal gånger har evangelikala ledare jämfört president Trump med kung Kyros. Bibelreferensen är en nyckel till att förstå stödet från den kristna högern. Varför? Därför att berättelsen är ett löfte och en profetia om att Jerusalem ska återuppbyggas och ges åt de utvalda. Han som gör det agerar på uppdrag av Herren.

Så länge tron finns att president Trump är Herrens utvalde, kommer få att ifråga-sätta hans moral i övrigt. Att de har en president som ljuger, förtalar, förtrycker och diskriminerar spelar ingen större roll för den stora saken. Att de har en president som ena stunden deltar i gudstjänst och nästa påstås beskriva tron som ”bullshit” spelar heller ingen roll.

Att han möjligen inte är troende själv har liten betydelse eftersom kung Kyros/Trump ses som ett Guds verktyg för att det utvalda folket ska nå sitt förlorade ”Jerusalem”. Det tolkas av de troende inte bokstavligt att Trump skulle vara Kyros. Det är en biblisk parallell för att beskriva att Gud använder Trump liksom Gud använde Kyros, trots att kungen inte ens visste vem Herren var.

Stora grupper av den kristna högern räknar sig själva som tillhöriga Herrens utvalda. Det är ett mandat som ges utanför de rättsliga och demokratiska institutionerna. Därför kan också odemokratiska medel ursäktas så länge som tron innebär att det är Herren som handlar genom den utvalde.

I Jesajas profetia är kung Kyros inte endast den som ska bygga Jerusalem utan han som ”skall förverkliga allt jag vill”. Eftersom det i verkligheten är förenat med stora svårigheter att få veta vad Herren egentligen vill, blir Guds vilja gärna synonym med den egna gruppens ambitioner.

Allt som görs tolkas då som tecken på legitimitet. Trumps investering i det nyligen ingångna Abraham-avtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten är ett steg i den bevisföringen. Det är genialt eftersom avtalet gillas av långt fler än de evangelikala.

Trump, den utvalde, får bekräftelse av alla folk och stammar (utom palestinier), det vill säga ett led i profetian om den utvalde. Utvaldheten understryks också genom att Trump nyligen nominerades till Nobels fredspris av norrmannen och Fremskrittspartiets Christian Tybring-Gjedde.

Att avtalet har stor politisk betydelse, efter katastrofala beslut under pandemin, ekonomiskt ras och polisvåld, är det många som har kommenterat. Att avtalet även har religiös politisk betydelse är det färre som lyfter fram men det tangerades av Martin Tunström i Barometern (19 oktober).

Resultatet ger Trump legitimitet i det egna landet, framför allt hos det evangelikala utvalda folket. Det amerikanska folket som helhet är i detta perspektiv sekundärt. Inte för att avtalet skulle ogillas av demokrater, utan för att det i det politiska spelet är legitimiteten som Herrens utvalde som stärks i den evangelikala röst- och resursstarka gruppen.

Bland vita evangelikala protestanter var det 80 procent som röstade på Trump 2016. Vid det senaste årsskiftet gav 99 procent honom sitt stöd. Pandemins konsekvenser kan ha förändrat dessa siffror och därför var det avgörande att stärka positionen genom Abraham-avtalet.

Hur stor betydelse hans eget insjuknande och snabba tillfrisknande får på valdagen återstår att se. Men ett är säkert och det är att de evangelikala kämpar hårt och med brutala medel för att få ha kvar sin utvalde i Vita huset.

Susanne Wigorts Yngvesson
Professor i etik vid EHS/THS