Två logiker som konkurrerar i verksamheten

Det är inte ovanligt att Svenska kyrkan hamnar i kläm mellan konkurrerande logiker. Ibland handlar det om det omgivande samhället, där exempelvis länsstyrelser ställer antikvariska krav som försvårar kyrkans uppdrag. Men konflikter mellan olika typer av ideal finns också inom organisationen. Att skogsbruket blev en stor fråga vid kyrkovalet är ett tydligt exempel. Å ena sidan logiken att kyrkan behöver en lönsam förvaltning för att kunna bedriva sin verksamhet, och å andra sidan värnandet om skogen och dess små och stora invånare.

Det senaste fallet inträffade förra veckan när Stockholms domkyrkoförsamling beslutade att med kort varsel stänga login för hemlösa i S:ta Clara kyrka. Beslutet fick massmedial uppmärksamhet, för att det så uppenbart uppstod en konflikt mellan två logiker. Hur kan Svenska kyrkan värna mer om sina byggnader än om samhällets mest utsatta och det dessutom mitt i smällkalla vintern?

Skälet angavs till att kyrkans eget försäkringsbolag krävde det, för att övernattningsverksamhet innebär för stora risker för kyrkobyggnaden och dess kulturvärde.

Som Kyrkans Tidning kan berätta i en nyhetsartikel är gränsdragningen dock knappast knivskarp. När hemlösa sover i Umeå stads kyrka eller Vasakyrkan går det bra, för att de ligger med en filt och kudde i kyrkbänken i stället för i en säng.

Ett försäkringsbolag har ansvaret inför sina ägare som främsta logik. I ett kommersiellt bolag innebär det att det ska tjäna pengar och därmed ge avkastning. Men när Svenska kyrkan äger ett eget försäkringsbolag kan inte logiken vara lika enkel. Att tjäna sin ägare väl måste då också inbegripa att tjäna kyrkans grundläggande uppgift, även om det skulle få konsekvenser för premiernas storlek.

Situationen kring S:ta Clara är dessutom ännu mer komplex. I det brev som domprost Marika Markovits skrev till EFS-föreningen, som bedriver verksamheten i S:ta Clara kyrka, om beslutet menar hon att logi av detta slag är kommunens uppgift och inte kyrkans. Det fick Svenska Dagbladets ledarskribent Maria Ludvigsson att se rött. Hon menar tvärtom att civilsamhällets organisationer ska ställa upp för människor i nöd utan krav på motprestationer på det sätt som en kommun kan göra.

Även här är det alltså fråga om två konkurrerande logiker. På statskyrkans tid var svaret givet, eftersom lagen förbjöd kyrkan att ägna sig åt det som var kommunens uppgifter. I dag har kyrkan möjligheten att gå sin egen väg. Och även om kommunen ytterst bär ansvaret kan en aktör som Svenska kyrkan vara den som tar uppdraget, med kommunal finansiering.

I slutändan är detta ett politiskt vägval, där kyrkan – men ännu mer de som är mest utsatta – hamnar mittemellan. Oavsett vilken logik som vinner i detta fall är det bråttom att hitta en lösning för de som drabbas i slutändan.