Gud är nådig och må Herrens hand vara med oss

”Vad skall det inte bli av detta barn?” Några rader till i Lukasevangeliet och vi har svaret…

Det är varmt. Stekande hett. Sanden bränner under fötterna och dammet sticker i halsen. Det bränner och det sticker… som ogråten gråt kan göra… eller dåligt samvete… eller skam… I ljusflimret framom anar man ökenasketen. Vild i blicken, med kamelhårskläderna på sniskan och håret på ända, läser han lusen av sina åhörare. 

Det är lite lustigt med Johannes. Han namn betyder ”Gud är nådig”. Men det var inte precis så han lät när han predikade. Hyggormsyngel, yxan är satt till roten, här skall huggas och brännas och kastas bort. Märkligt. Folk ”kom ut i stora skaror” för att bli utskällda så att det sved om öronen – och kanske också i hjärtat. Då som nu.

Om vi lägger handen just där – på hjärtat – och läser om Johannes utan att skygga. Om vi läser med öppna sinnen, då ligger de flesta av oss lika risigt till som åhörarna i öknen. Och ändå. Gud är nådig.

Jag. Mig. Mitt. Tänk så oändligt svårt många av oss har att bryta den eviga kretsgången i ett egocentrisk universum där det mesta handlar om hur jag har haft det, hur jag har det och hur jag kommer att få det i framtiden. 

Alltför ofta snurrar i alla fall mina tankar som envetna atomer kring en kärna av privategoism och låser in mig i ett fängelse som är svårt att ta sig ur. Jag kan vara trött på det, lida av det, klaga över det, önska mig något radikalt annorlunda. Men när det väl kommer till kritan, när jag lägger handen där, på hjärtat; vill jag egentligen ha det annorlunda?

Gud är nådig. Det är inte den sortens Gud Johannes i förstone verkar göra reklam för. Så sinnet gör gärna ett litet trolleritrick. Det ser på Johannes ett predikande vägmärke med pilen riktad mot Jesus. Han bär syn för sägen när det gäller nåden. Kunde man tro. Men när Jesus ett dussin verser senare i Lukasberättelsen lägger sig i armarna på Johannes för att döpas, då ställer han sig samtidigt i den profettradition som går hårt åt all slags hyckleri och orättfärdighet. Då som nu.

Två siffror i tidningen drabbar med enorm kraft. På Afrikas horn dör en människa fattigdomsdöden var 48 sekund. Världen kraftsamlar allt emellanåt för att komma till rätta med fattigdomsproblemet. Gott så. Men kanske har man blicken riktad åt fel håll. Tänk om det är så enkelt som att det är rikedomsproblemet vi behöver komma tillrätta med. Tänk om klimatkrisen bara är ett symptom och att det är treenigheten jag, mig och mitt som är roten till det onda. 

Min gamla mormor sa redan för länge sedan att folk köper saker de egentligen inte behöver för pengar de inte har. När det dör en människa var 48 sekund – i onödan – och planeten riskerar att bli obeboelig, då finns skäl att fråga sig vad mormor och Johannes Döparen skulle ha gjort och sagt om vi frågat dem om råd. Om jag lyssnade till dem tror jag att jag skulle inse en sak. Att Gud inte är nådig på det sätt vi vant oss vid att tro. Inte bara.

Tvärs genom hela Bibeln och särskilt i Nya testamentet finns enkla bruksanvisningar för hur vi skall lösa fattigdomsproblemet. Lös rikedomsproblemet! Och inte är det Johannes och de som står i hans tradition som är de stora klimatbovarna. Om alla levde som han, vore klimatfrågorna ett minne blott. Möjligen skulle det kunna bli en liten brist på vildhonung och gräshoppor.

Gud är nådig. Tänk det tror jag. Och måtte den nåden fylla min tomma själ så att jag slipper leva fängslad i mig och mitt. För min och världens och de fattigas skull. Och må Herrens hand vara med oss.