Han gör människor lite större

Omslag i rött med kulor i guld. Klas Östergrens senaste bok presenterar sig med trivsel och mys. Julrevy i Jonseryd och andra berättelser heter novellsamlingen. Alla texter utom titelnovellen har publicerats tidigare. Den är å andra sidan desto längre och kan närmast beskrivas som en kortroman.

– Varje berättelse har sin tillkomsthistoria. Vissa kommer till en plötsligt, som en vision eller uppenbarelse. Andra smyger sig på. Den senaste har jag arbetat med sen åttiotalet.

Det är den 13 december. Klas Östergren talar i telefon från ett Österlen där luciastämningen känns avlägsen. Han konstaterar att det är ”en kompakt, grå, disig och oerhört ful dag” och ringar på så vis in julens poler. Högtidens stämningsfulla fond versus den bistra verkligheten.

Några Norénjular finns inte i novellsamlingen. Ensamma själar och utsatthet, visst. Men framskrivet med ett slags författarens ömsint förvånade blick.

– Det som sker i flera av novellerna är att människor blir lite större än vad de varit förut, även i sina egna ögon. De kan visa ett plötsligt uppflammande mod och göra något extra, säger Klas Östergren.

Karaktärernas utveckling har med själva skrivandet att göra, förklarar han. Hur genomtänkt en plan än är håller den inte många sidor förrän han själv invänder eller ett element av oväntad närvaro träder in och gestalterna börjar leva sitt eget liv.

– Jag inbillar mig inte att jag tar diktamen från en högre makt, men det är ett andligt äventyr att skriva även den enklaste lilla text.

Inte minst präglas novellerna av julens livskänsla par excellence, det vill säga upplevelsen av tidens gång. Novellsamlingens kronologi är i sig ett uttryck för årens framfart. Texterna rör sig från barnet till den unga mannen som sedan blir en gift – och ännu längre fram frånskild – man.

– I sista novellen är han en morfar och sitter lika sömnig på julafton som hans egen far gjorde. När jag letade fram mina texter såg jag en hel livsfris radas upp på bordet framför mig.

Den är i hög grad hans egen. Verklighetens Klas Östergren har alltid varit nära sammanvävd med berättarjaget i hans böcker.

Julen väcker melankolin, menar han. I det sociala återseendet, där barnen kommer hem och har blivit lite annorlunda sedan förra året, speglas hopp och förlust. Man ser hur kärlek och skönhet finns i världen men har själv tagit ett steg närmare graven.

– Julen stämmer sinnet till eftertanke och ibland till ett våldsamt vemod inför meningen med det hela.

Julen är vår stora existentiella högtid. Borde inte påsken vara det, med sitt tema om död och uppståndelse?

– Om det var tvärtom … att Jesus haft turen att födas under påsken och dö under julen … Det är en hisnande tanke!

Plötsligt vaknar Klas Östergrens kreativa nerv. Borde inte vintermörkret vara mer gynnsamt för påskens budskap? Och tvärtom, vårljuset mer gynnsamt för julens?

– Idén är förbluffande, ingen har skrivit en julnovell med det greppet. Det måste jag prova men det får du inte säga för då är det någon som snor idén.

I novellen ”Julrevy i Jonseryd” står en författare i centrum. Han anländer motvilligt till den lilla orten för att skriva manus till årets lokalrevy. Klas Östergren har velat skildra samtiden genom revyns raster. Som i många av hans tidigare julnoveller tränger det sociala perspektivet igenom. Inte enbart som klassdimension utan i form av bredare sociala omständigheter.

Barnet i krubban är en berättelse om hur sårbarhet och beroende är människans både urtillstånd och frälsning. Vilken position har det budskapet i dag?

– Inte den som det förtjänar. Jag skriver just nu om en människa som upptäcker sitt medlidande. Jag inser då att medlidandet är något subversivt. Jag tror inte att vårt samhälle vill ha medlidande, då skulle allting braka ihop.

Givetvis hålls hyllningstal till medlidandet, säger Klas Östergren. Såväl inom som utom kyrkans väggar. Men i praktiken. Vad skulle hända i ett samhälle som på allvar anammade medlidandet som ideologi?

– Min svit Gentlemen, Gangsters och Renegater skildrar 40 år av mänskligt liv i Sverige. På 1980-talet behövdes sju industriarbetarlöner för att finansiera en vd på ett börsnoterat bolag. I dag krävs 57. Ett samhälle med djupa klyftor är ett samhälle där alla är olyckligare, inte bara de fattiga utan även de rika mår sämre. Detta vet vi. Men vi vill inte veta.

Till julens känslor hör även tacksamheten över det man har och insikten om hur lätt man kan förlora allt.

– En person som ofta infinner sig när jag skriver är den som är på fall men som inte fallit hela vägen ännu. De flesta går upp på morgonen, rakar och sminkar sig så som de orkar för att möta sina medmänniskor. Det är förenat med rutin men också ansträngning. När livet på ett eller annat sätt går emot dem förlorar plötsligt de små meningsbärande göromålen sitt skimmer. De orkar inte längre.

Klas Östergren talar om både litteraturens och verklighetens människor.

– Då kan det gå fort och då kan det visa sig att vårt samhälle inte alls har så många skydd.

Förlusten kan också utlösas av resan uppåt, menar han. En person som fötts under enkla eller svåra omständigheter men som tagit sig uppåt kan känna ”det här är inte mitt folk, jag har inget här att göra”.

– Då iscensätter man sitt eget fall, mer eller mindre medvetet, för att man vantrivs i positionen.

Klas Östergren formulerar den föreställda inre monologen: ”De värderingar jag omger mig med var inte de jag en gång lärde mig var meningsfulla. När övergav jag dem? När blev jag en egoistisk karriärmänniska?”. Han säger att han själv identifierar sig mer med mannen på bänken med en pilsner i handen än med mannen med attachéväskan och den fina bilen.

Hur mycket av Klas Östergrens eget utträde ur Svenska Akademien 2018 som ska läsas in i ovanstående resonemang får vara upp till betraktaren.

”Vid den tiden utfärdade Kejsar Augustus …” Julevangeliet hör till världslitteraturens mest kända rader. För några år sedan läste Klas Östergren texten hemma i kyrkan i Ravlunda. Förfrågan kom från en av hans vänner som då var präst i församlingen.

– Det var en njutning. Dels tycker jag om att läsa högt, dels tycker jag mycket om just den texten. Det är en berättelse man är uppväxt med.

Han är road över svenskars valhänthet inför frågan om de definierar sig som kristna eller ej. Visst kan man lägga olika saker i begreppet, säger Klas Östergren. Men det är ett faktum att samhället är impregnerat av idéer som kristendomen givetvis inte uppfunnit men satt ihop på ett sätt som format vår kultur.

– Att inbilla sig stå vid sidan om eller över gör jag inte. Jag tror jag är fullständigt genomsyrad av detta och att det präglat hela mitt tänkande, julevangeliet inte minst. Sedan är det förstås inte en text som man läser en gång i veckan.

Klas Östergren har en bibel och en psalmbok liggande. Psalmboken fick han när han gick i skolan. Till den syddes ett litet fodral på slöjden. Även fodralet finns kvar, numera smutsigt. Han minns sin fröken och hur hon ledde morgonbönen.

Hur ska man förhålla sig till sentimentaliteten? Den nyskrivna novellen är skriven med en tydlig regel: Håll den kort. Ändå har Klas Östergren kontaktats av läsare som sagt att de gråtit när de läst slutet.

– Den som läser en bok vill uppleva något. Man vill överbrygga sånt som författaren inte är medveten om, det vill säga bli medskapande. Det är en akt av transcendens. Man övervinner sina egna betingelser och befinner sig i ett … ja, mirakel.