Helena von Zweigbergk: Om man shoppar för mycket tappar man självrespekten

Ett författarskap med de nära rela­tionerna i fokus. En programledarroll där det intima synats. Trots en lång karriär i det förtroligas tjänst är frågan om Helena von Zweigbergk varit personligare än nu. Och det i en bok om något så banalt som prylar.

– Jag insåg snabbt att hela det här projektet krävde den typen av ärlighet.

Grejen med saker heter den, en kort historia sett till textlängd. På knappt 40 sidor utforskar Helena von Zweigbergk sin och samtidens relation till de omgivande tingen. Boken är ett samarbete, berättelsen kombineras med ett slags hemma hos-reportage där konstnären Cilla Ramnek och foto­grafen Pia Ulin fått fria händer att inventera och möblera om i författarens bostad.

I det som var hennes bostad, ska sägas. Sedan några månader har hon nytt hem. Bredvid soffan där hon nu sitter står skåpet som syns i boken, liksom den stora mansbysten i gips. På bilderna kan man se stora delar av hennes bohag utlagt över vardagsrumsgolvet.

Eller är det hon själv som ligger där?

– Det finns något i det här med saker som går så oerhört djupt och som vi inte pratar om. Det finns inget som ”bara är prylar”. De står alltid för något mer. Något som är kopplat till vårt innersta jag.

Sedan länge finns ett antal olika rörelser kring protesten mot prylsamhället. De kan handla om att ”downsiza” – att lägga om livsstilen och leva billigare för bättre hälsa och klimat. De kan handla om ”feng shui” eller ”rensa i röran”, som var titeln på en populär bok för några år sedan – där man genom yttre ordning och estetik skapar inre välbefinnande.

Mest omdiskuterad just nu är japanska städgurun och självhjälpsförfattaren Marie Kondo, som i sin Netflix-serie hjälper människor att sortera prylberget genom att hålla varje enskild sak i handen och fråga sig om den ”sparks joy”. De prylar som inte strålar av lycka kastas.

Konsumtionskritiken är med andra ord långt ifrån ny.

Det hindrar inte att var tid har sina specifika prylproblem.

– Det som utmärker vårt förhållande till prylar just nu är att vi i högre grad än tidigare är missbrukare, säger Helena von Zweigbergk.

Hon liknar det vid ett slags Stockholmssyndrom.

– Vi är väldigt snabba att försvara vår konsumtion, vi luras att tro att den är ett fritt val. Samtidigt finns den här motrörelsen kring att slänga, som närmast är ett förakt för prylar.

I boken beskriver hon den missbrukande motstridigheten på ett personligt plan. Hon berättar om hur hon i perioder aldrig kan motstå att köpa grejer. Kläder, smycken, möbler, saker … När kompisarna skämtsamt undrar om hon shoppat nu igen så skäms hon: I mitt sinne finns ett enormt begär som jag faktiskt inte riktigt vet var det kommer ifrån. Kan det vara tröst?

Ofta tänker hon på sig själv som ”jag och min hjärna”. Som om hon bär något inom sig som hon inte riktigt kan styra, vad hon än säger åt sig själv. Att hon kan tänka att hon verkligen skulle vilja vara smalare i samma stund som hon bestämmer sig för en semla. Samma sak gäller saker.

– Mitt förhållande till prylarna är en gåta för mig själv. Varför känns det här så viktigt? Jag vill avdramatisera och vidga perspektivet genom att skildra hur det här med att hela samhället skenar har med prylar att göra.

Utforskandet leder henne till sårbara barndomsminnen och till blottande scener som visar hur vi skapar vår identitet genom sakerna.

Av alla upptäckter hon gjort är en särskilt tydlig.

– Mycket mer än jag trodde handlar om skam. Det är genant att vara en människa som vill ha. Vi skaffar saker och låtsas sedan som att de alltid funnits där. Det är något skört över alltsammans.

Har prylar en själ?

– Absolut! De har den själ man ger dem. Prylar återspeglar någonting. De pratar med mig och följer förändringar i mitt liv.

Det räcker med att gå ner i källaren eller upp på vinden och öppna en kartong för att inse det, säger hon. Saker har en typ av magi i sig. Som nu, när hon flyttat från en bostad till en annan och står i en ny livsfas med ny familje­situation.

Inför flytten har hon laborerat med de inre bilderna över sin väntande tillvaro. Som hon skriver: Jag ser mig själv i den nya lägenheten som en bättre version av mig själv. De som kommer hem till mig ska märka att här är det förändring på gång /…/ Och sedan ser jag framför mig lite mer fräcka, moderna saker som ska signalera det.

Relationen mellan andlighet och prylar är tydlig. Tingen har alltid ansetts stå i vägen för Gud, och ett liv i fromhet är associerat med ett liv i enkelhet.

Helena von Zweigbergk kan förstå grundtanken. Samtidigt är sakerna meningsskapande, på ett positivt sätt. De är redskap för sökande och gestaltning. Att inreda är att skapa och vara kreativ. Hon påminner om byrån som symbolisk fatabur för inre upptäcks­resor – allt ifrån Pippi Långstrumps sekretär till hennes egna far- och mormödrars skåp, dignande av småsaker som bar på livsberättelser och som skapat relation mellan generationer.

Kan det finnas en tredje väg, mellan föraktet och det maniska skaffandet? Helena von Zweigbergk försöker formulera en sådan. För inte så länge sedan hade hon köpfritt år och hittade en avgörande nyckel: Förvaltandets glädje.

– När man förvaltar vänder man blicken mot det man har. Det finns en väldig vila i det, en medvetandehöjning. Att skämmas för sin shopping förändrar ingen­ting. Om jag i stället gör medvetna val, funderar över om jag verkligen har råd, provar noga … Det handlar om att kunna känna kärlek till sig själv, fast det låter så himla pretentiöst.

Du menar att förvaltandet är ­vägen till självrespekt?

– Exakt. Det första man tappar om man shoppar för mycket är självrespekten. Eftertanken är prylhetsens fiende.

Vad kommer hända med vår ­relation till prylar när den ­enorma klimatomställning som krävs blir verklighet på riktigt?

– Jag tror att tingen kommer att uppgraderas mer än nedgraderas. Det är enda räddningen. Saker är något man ska tycka om, värdera och ta på allvar. Vi kommer att bli tvungna att öva upp den blicken.

Sättet vi glufsat i oss saker är en historisk parentes, konstaterar hon. Man blir inte mer olycklig av en kappa i stället för tre. Det är en självklarhet men behöver ändå sägas. Många verkar också vilja höra det sägas – till Helena von Zweigbergks milda förvåning. Förhandsintresset för den bok som kom till som ett spontant bredvidprojekt har varit stort. Det var efter ett avsnitt av radioprogrammet Oförnuft och känsla, där Cilla Ramnek varit gäst och pratat om just ämnet prylar, som samtalet fortsatte och aldrig ville ta slut.

– Cilla hade räknat alla sina grejer. Enbart kökssakerna uppgick till 800!

Nya förhållningssätt knackar på dörren. I Grejen med saker skriver Cilla Ramnek om en gammal brödrost som sett sina bästa dagar. I stället för att slänga putsar hon upp den och säger ”Hej på dig lilla brödrost”.

– Jag hoppas att de som läser boken gör likadant. Mitt syfte är att få folk att se på sina grejer, och på sin relation till dem, på riktigt.