Hemma hos Jackeléns – en plats för samtal

ARTIKELN PUBLICERADES 2019

I den ljusa stenhallen i ärkebiskopsgården ligger en välfylld gästbok. Heinz Jackelén bläddrar. Signatur efter signatur visar den stora mängden besökare till det gräddvita huset mellan Odinslund och Uppsala domkyrka. Middag efter kyrkomötet, kyrkostyrelse, biskopsmöte, mottagning efter biskopsvigning, de stora höst- och vårmiddagarna. 

Tillfällena är många och bjudningarna varierade, från kaffe till ståbordsmingel eller sittande middag för 70 personer i den akvamarint blå matsalen, färgsatt av Anders Zorn enligt husets egen obekräftade historia.

– En vacker miljö tar fram det vackra i människor. Vi behöver det vackra, det är bra för människan. Om vi kan bidra till goda samtal, har ett av de viktigaste uppdragen i att förvalta det här huset en liten stund lyckats, säger ärkebiskop Antje Jackelén.

– Och jag blir så glad när jag ser människor byta visitkort med varandra, fyller Heinz Jackelén i. Personer som inte träffats tidigare och som har utbyte av varandra.

Första gången som ärkebiskopsparet bodde i sitt nya hem 2014, somnade de mitt i natten efter resan från Skåne i gästrummet på nedre botten. Nycklar till den privata tredje våningen hade de ännu inte fått. Som biskop i Lund hade Antje Jackelén besökt ärkebiskopsgården flera gånger tidigare, men nu skulle det här bli deras.

– Vi var våra egna gäster, sedan kom flyttlasset efter. Att bo i en bostad som man vet att man ska lämna efter en viss tid är speciellt, men jag tycker att vi förverkligat vår idé om en mötesplats som samtidigt är vårt hem, säger ärkebiskopen.

Heinz Jackelén, som också är präst, har en teologisk tanke kring deras boende i ett levande kulturarv.

– Den teologiska delen omfattar en stor gästfrihet. Ärkebiskopsgården avspeglar Guds trinitariska väsen med samverkan, samarbete och gemenskap. Det handlar om att hålla ihop, om relationer och kommunikation. Ärkebiskopsgården avspeglar allt detta och är en plats för det goda samtalet. Huset fyller vi med liv och möten. Här finns fina möjligheter att föra ihop människor, olika sällskap som aldrig skulle träffas annars. Kyrkan gör det möjligt.

Som pensionär kan han följa med och stötta sin fru i hennes arbete. Men helt klart har tiden flytt sedan artikeln ”Ärkebiskopinnan berättar i vår trevliga serie Så har vi det till vardags” publicerades 1955 i veckotidningen Hela världen som Antje läser ur: 

Temperamentsfullt och öppenhjärtigt berättar ärkebiskopinnan Brita Brilioth i denna artikel. Hon städar själv – med glädje – det stora trevåningshuset men avskyr matlagning, kopplar av då och då med en cigarett.

Brita Brilioth var dessutom dotter till Nathan Söderblom och hade vuxit upp i huset.

– Jag tycker om slutklämmen, säger Antje Jackelén och skrattar: ”Nu ringer det igen och som en skottspole far ärkebiskopinnan upp. Hon rör sig spänstigt och lätt, nog får denna rörliga lilla dam motion utan att behöva sporta!”

– Från väst till öst är det faktiskt som en motionsbana i huset, säger Heinz Jackelén.

En av dem som har serverat länge här har till och med vigts till diakon, men det är inte min förtjänst
- Antje Jackelén

Kyrkokansliets serviceavdelning tar numera hand om städning och fastighetsskötsel i ärkebiskopsgården som även omfattar kontorsbyggnaderna i det gamla stallet. Trädgården sköter ett externt företag, men Antje använder då och då komposten utanför det stora köket i representationsvåningen. Inte heller arbetar någon husfru i ärkebiskopsgården. Lösningen är ett cateringföretag som sköter allt från matlagning till dukning och blomsterarrangemang vid middagar.

– Menyplaneringen är vi involverade i och när vi har mottagningar är det samma återkommande personer som serverar för att vi ska få kontinuitet, säger Antje Jackelén. En av dem som har serverat länge här har till och med vigts till diakon, men det är inte min förtjänst.

I entréplanet finns förutom två konferensrum ett stort bibliotek, gästrummet och Nathan Söderbloms välfyllda bibliotek med volymer på många språk – med en akustik så god att ärkebiskopspoddarna kan spelas in där. Stenhallen leder upp till först representationsvåningen och sedan till den privata våningen. Flaggstången på taket nås via en trappa på västsidan av huset.

Ibland flyttar vi på Luther, en gång stod han mitt på golvet här i rummet och alla som kom fick associera till Luthers teologi
- Antje Jackelén

I det stora rosa rummet, eller Bernadotterummet – uppkallat efter alla kungliga målningar i krönta guldramar – brinner ljusen stilla i de sjuarmade järnljusstakarna. Fönstren vetter mot universitetsparken och Geijerstatyn och här brukar de större mingelmottagningarna vara. En meterhög djupblå Luther har rest hit till salongen ända från torget i Wittenberg.

– Vid en större konstinstallation fanns många Lutherstatyer och jag blev tillfrågad om jag ville få en sådan. Vi har haft stor glädje av den. Kulturminister Alice Bah Kuhnke var väldigt förtjust när hon var här för att spela in ett poddsamtal med mig och bar runt på den. Ibland flyttar vi på Luther, en gång stod han mitt på golvet här i rummet och alla som kom fick associera till Luthers teologi, säger Antje Jackelén.

I den lindblomsgröna salongen finns ärkebiskopsfrun Anna Söderbloms vackert broderade soffgrupp. Tavlorna har flyttat runt och pusslet behöver fortsätta läggas för att lampetterna intill ska komma till sin rätt.

– Ett hem präglas av en blandning av rörelse och stabilitet. Vi har lågintensiva perioder och ibland flyttar vi om vissa saker. Vi tar hjälp av kunniga medarbetare på kansliet, förklarar Antje.

Ikonsamlingen är ingångar till många samtal liksom gåvorna som ärkebiskopen fått på sina resor, bland annat den lilla egyptiska granen i kristall från påven Tawadros. Den är så fin att den fått stå kvar en extra stund i väntan på sin kartongvila till nästa jul.

Ofta slår sig någon middagsgäst ner vid flygeln efter kaffet. Fredrik Modéus brukar vara den mest spelsugne biskopen efter biskopsmötet.

– Vi saknade en huspsalm, en psalm som vi kunde sjunga tillsammans här, berättar Heinz Jackelén. Jag talade med Per Harling och dagen därpå var psalmen ”För vänskapen” färdig. Jag tycker mycket om den och vi brukar sjunga den med våra gäster här i salongen.

Ett hus själ är lika svårbeskriven med en mening som en människa
- Antje Jackelén

Alla tavlor och föremål har sin historia som ärkebiskopen gärna berättar, föremål som tecknar den svenska kyrkohistorien. Kakelugnarna är vackra, men används inte. I matsalen är väggarna akvamarint blå med guldkanter.

– Ett hus själ är lika svårbeskriven med en mening som en människa. Ett hus, ett hem är dess historik men också alla minnen som skapas där, säger Antje Jackelén.

– Vi har flyttat runt mycket, från Tyskland, till olika platser i Sverige, till Chicago. Hemkänslan förändras över tid. En uppväxande familj gör att man snabbare får rötter på en plats med barnens kamrater och aktiviteter. Det skapar samhörighet med en bygd. Men ett hem är inte alltid något geografiskt, ett hem kan vara relationer och upplevelser av samhörighet.

– Och ibland när vi känner att vi längtar hem, kanske vi längtar efter upplevelsen av samhörighet.