I graviditeten föddes nya filosofiska tankar

22 år. Så lång tid tog det för ­Jonna Bornemark att hitta formen till sin nya bok Jag är himmel och hav: en filosofisk undersökning av graviditet, liv och jagets gränser. Tankegångarna har hängt med henne ända sedan hon som 26-årig filosofistudent blev gravid.

– Innan dess så var jag ganska okroppslig, mer inne på de ­abstrakta frågorna. Men den enormt fysiska upplevelsen ­ställde saker på sin spets. Jag försökte skriva om det redan då, men det var som att språket inte fungerade. Så jag började skriva poesi.

Orden förblev liggande i datorn. 2010 disputerade hon, och 2018 blev hon uppmärksammad stort för sin bok Det omätbaras renässans. Sedan dess är Jonna Bornemark flitigt anlitad som ett slags filosofiskt orakel som förmår sätta ord på vad som skevar i vår samtid.

När vi ses i hennes radhus i Huddinge ligger hennes äldste son, 22 år, och sover efter ett nattskift. Övriga två barn, – 11 och 8 år – är i skolan. Jonna ställer fram två ­tekoppar på den gröna vaxduken på köksbordet. Först nyligen hittade hon ett sätt att ta sig an sina erfarenheter som förälder, genom att blanda de sedan länge skrivna dikterna med essäistisk text, argumenterande avsnitt och teser.

Ett av de egenkonstruerade ord som framkommer i hennes poesi, och som hon för filosofiska resonemang kring i boken, är ensamman.

– Ordet kom ur erfarenheten: att vara ensam och att vara samman. Jag har alltid tyckt om den känslan. Andra gången jag skulle föda, och det satte i gång en vecka före beräknad tid, så var min spontana tanke: nej, nu blir jag ensam i min kropp igen!

"Livets logik"

Men erfarenheten rimmar inte med ett av de grundläggande ­axiomen inom filosofin – Aristoteles X=X.

– I hans modell kan X aldrig vara lika med Y och X samtidigt. Jag kan alltså inte vara både jag och du, men det är ju just det en kvinna är i graviditeten.

Hos den italienska 1400-talsmystikern Nicolaus Cusanus ­hittade Jonna non-aliud-logiken, som hon också kallar ”liv­ets ­logik”. Till att börja med definierar den saker utifrån vad de inte är. X är inte lika med Y: Ett mjölkpaket är inte en kopp, inte ett bord, inte filmjölk. Och så vidare.

– Det blir relationellt, till skillnad från Aristoteles som skär ut X ur ett sammanhang. Men sedan handlar Cusanus logik också om att när något kommer ur något annat – barnafödandet blir en nästan övertydlig situation här – så behålls något, samtidigt som något annat utvecklas. Liv­ets ­rörelse följer en annan logik än Aristoteles identitetslogik.

Ett annat egetpåhittat ord som Jonna upplever beskriver processen att föda ett barn är paktivitet.

– Den som erfarit krystvärkar vet att de är omöjliga att ignorera. Men det finns ett litet glapp där jag kan välja att trycka på under värken, eller flås-andas igenom. På så sätt är jag både aktiv och passiv samtidigt.

Ordet stämmer väl in på alla möjliga företeelser i livet. Vi är till exempel inte bara passivt utelämnade till vårt kulturella och genetiska arv – vi har en möjlighet att förändra både oss själva och kulturen. Även på det metafysiska planet är det en hjälpsam modell.

– Tiden är ju som sådan paktiv. Just det här har inte hänt förut. Nuet bär med sig dåtiden som sätter nästan alla villkor för den här situationen. Men det finns ändå något nytt.

– Och jag tänker att det vi kallar jag föds där. Just i att vi kan välja att trycka på eller flås-andas igenom. Det är det moment som innebär att det finns ett jag. Som gör något med det som är mig ­givet.

Cirkus och filosofi

I Jonnas fall då: En fjärdedel cirkus – hennes farmor från Österrike och Ungern turnerade världen runt med cirkushästar. En fjärdedel frifräsande intellektuell stalinist – hennes farfar var en beläst sjöman och deckar­författare. Och så en halv – ­mormor och morfar – från släkter av tryggt lunkande lärare och bönder ”med lite psykisk ohälsa, som sig bör”. Plus det nya då, det som gör henne unik. Hennes längtan var tidigt att ägna sig åt filosofi.

– Jag pratade mycket filosofi med min pappa under min uppväxt. När inte ens pappa kunde svara, så öppnade sig världen. Då var jag kanske 15,16. Sedan har det alltid känts som en hemma­plats.

Banden till släktleden bakåt har alltid varit stark. Jonna är äldsta barnet till äldsta barnet på mammans sida, och har därför ofta haft fyra generationer närvarande samtidigt. Hennes morfar dog i somras, men föräldrarna finns kvar. I allra högsta grad: en av de lackade furustolarna vid bordet har en extra dyna vigd åt hennes pappa, som bor på övervåningen i hennes radhus.

Jag påpekar att tanken på tillvaron som paktiv också kan ses i andliga termer. Hur ser vår fria vilja ut i förhållande till en allsmäktig Gud, till exempel? Paktivitetstanken öppnar för att det finns en kraft, som man kan välja att arbeta med eller emot.

– Ja, jag tänker att man kan tänka på gudsbegreppet på lite olika sätt. I graviditeten är det ganska naturligt att använda som metafor – en livsström som jag kan förhålla mig till. Men också: det ständigt nya, som jag tänker är livet. Jag tänker att det finns ett möjligt gudsbegrepp i det ­kreativitetsögonblicket. Gnista är ett bra ord, det används ofta i kristen teologisk tradition. Men det blir ofta så otillgängligt. En grunddrivkraft i mina tre senaste böcker är att låta filosofin knytas till det mest konkreta.

Ja, du skriver ju på ett ställe: ”Det mest filosofiska kan vara att äta och skita, knulla och föda barn.”

– Det är delvis en protest utifrån min frustration över det här, men sedan menar jag det också. Äta gör vi en stor grej av, medan vi sällan tar kort på vad vi skitit och lägger ut på Instagram. Vi visar upp bilder på barnen, men inte om sex. Vi försöker skära av genomsläppligheten. Men jag tänker att livets rörelse befinner sig just där. Filosofin är bara sätt att abstrahera det från det konkreta. Men det hör hemma i det konkreta och kroppsliga, för det är där livet sker.

Vad jag själv tänker om tro och teologi klingar väl med det. Inkarnationen, men också uppståndelsen.

– Ja, det är på samma sätt när jag läser mystiker: religionen vill snabbt upp och sväva bland änglarna. Men det finns medeltida mystiker som är väldigt kroppsliga. Som Mechthild von Magdeburg – hon ser sig som Guds fru och älskarinna eftersom hon har en kropp. Både min religionsfilosofi – och graviditetsboken speciellt – vill jag ska komma åt sak­er där vi kan mötas, oavsett om människor kommer med sin tro eller som sekulariserade. För vi är så dåliga på det existentiella i dag. Antingen hamnar det hos sjukvården, eller så är det vardag, business as usual. Det är ju en förlust med sekulariseringen. Jag vill inte romantisera kyrkan, men innan fanns i alla fall en plats för existentiella samtal.

Vissa erfarenheter blir det extra tydligt att det saknas samtalsrum för. Som missfall, där man ofta lämnas ensam med medicinska instruktioner. Eller abort, där det lätt blir det här kategoriska: Kvinnans kropp. Punkt. Som om det inte var komplext?

– I det sociala blir det viktigt att sätta den där punkten – annars blir det någon annan som gör det. Men absolut, vi tystar en erfarenhet. Jag har varit lite rädd för att skriva om fostret, för att folk säger: »Jaha. Då blir det ju svårare att göra abort om vi tänker på fostret som någon«. Men det måste vi ju kunna göra? Det blir ju en absurd värld annars. Jag blev inbjuden till RFSU för att prata om abort, och där finns det ett stort behov av att prata om det. För det är klart att det inte finns en specifik gräns, att det flyger in en liten själ i vecka 18. Vi måste kunna se det i sin komplexitet, samtidigt som vi håller benhårt på aborträtten.

Graviditet och politik

I slutet av sin bok landar Jonna i politiken. För, precis som metafysiken, logiken och etiken, har graviditeten något att säga oss även här.

– I början använder jag bilden av graviditeten som ett landskap. I slutet av boken vänder jag på det: Vad är jag själv i för landskap? Vem är det som är gravid med mig, när jag är på jorden? Om vi inte enbart skulle vara människocentrerade i våra beslutsfattande, skulle det ändra politiken, juridiken… Vi kan inte se naturen som medel för våra mål, utan se att andra varelser har ett egenvärde.

Jag kan inte låta bli att tänka på, att den kroppsliga logik hon skriver fram i sin bok rimmar väl med ett kristet guds begrepp. Att Gud är en men ändå tre, en gemenskap, ett ensamman?

– Ja, Gud är kanske gravid? Konstaterar Jonna fundersamt. Jag har inte tänkt på det förut. Men det var en rolig tanke. Och jag kan ju se logiken i det.

– För säkerhets skull brukar jag inte definiera mig som troende, utan jag är filosof. Samtidigt tycker jag att distinktionen av religiös eller inte ofta känns alldeles för onyanserad. I den mån jag köper ett gudsbegrepp, så är det väl ett panteistiskt: det levandes rörelse, på något vis.

Elin Klemetz