Inför söndagen. Frågan som skaver: ”Hur ska du fasta i år?”

Det var väl när jag var på gränsen till att vara för gammal för att leka. Satt i äppelträdet och tänkte att jag skulle ha en liten detektivbyrå. Jag tog fram min anteckningsbok, men då insåg jag att jag inte hade något att skriva om. Det fanns ju inget brott, inga ljusskygga aktiviteter i det lugna villaområdet. Jag hittade inte in i äventyret, inte ensam.

I söndagens evangelietext möter vi Jesus, ­lärjungarna och några greker på väg upp till ­Jerusalem. Där kommer allt att ställas på sin spets. 

Egentligen befinner sig världshistorien fortfarande på den där spetsen, för det som hände då har lika stor relevans i dag. Ändå kan det kännas som att titta på en film. Spetsen känns trubbig. Martyrskapet – liksom inte lika akut? 

Man brukar tala om upplysningstiden som världens avförtrollning, men var det inte snarare så att tron förtrollades, och därmed avskildes från verkligheten?

Som om tiden gick och påsken blev en saga; ­något som hör hemma i Narnia. Och vi har vuxit upp och vet inte hur man hittar dit.

Som barn kan man leva i en egen verklighet. Men som vuxen tror jag att verklighetsuppfattningen kräver viss gemenskap. Att vi är överens om att det är på riktigt, att tron inte är något privat som syftar till mitt välmående. Inte heller är det en lek. 

För det är svårt att bära upp en verklighet alldeles själv, det är rentav ensamt. Som ett vetekorn som kämpar för livet ovanför jordens yta. 

Hur ska vi, som vuxna med liv i den vanliga verkligheten, följa Jesus på kärlekens och lidandets väg? Var hittar jag den – börjar den kanske längs gångvägen till min tunnelbanestation i en förort till Stockholm? 

Det verkar så mycket renare att vara kristen under det första århundradet. Som om allting spelade mer roll då, allt var på riktigt och på liv och död. Nu är det långt borta.

Kanske var det så det kändes för Ester när hon satt i kungens hus. Ett bekvämt avstånd till folkets förestående blodbad. 

”Tro inte att du ensam bland alla judar skall komma undan bara därför att du bor i kungens hus. Tiger du i detta ögonblick kommer befrielse och räddning för judarna från något annat håll, men du och din fars familj skall gå under”, säger Mordokaj.

Och även om hon lever farligt – hennes föregångare till drottning blev trots allt halshuggen – så grämer hon sig inte. Är jag förlorad, så är jag för­lorad. 

Hon fastar i tre dygn – varken äter eller dricker – och hon uppmanar sitt folk att göra detsamma. Detta i en tro på att fastan har en reell verkan, inte minst då den sker kollektivt.

Tror vi på denna verkan?

Inte bara en konkret verkan som kommer av att vi konsumerar mindre eller att våra kroppar mår bättre utan nikotin. Utan på en transcendental verkan, en fasta som faktiskt blidkar Gud. 

För visst är det något som skaver när vi i fastlagstid frågar varandra: hur ska du fasta i år? Vittnar det inte om en kyrka som överlämnat ansvaret till individen? Fastan kan innehålla så olika saker för olika individer att den blivit nästan innehållslös.

Det är som att vi flyr undan frågan om det metafysiska. Det är lättare att tala om det jordiska, alla effekter som ett kristet liv har för hälsan eller samhället. Men detta är bieffekter, inte mål i sig (förresten är det inte alls säkert att vi mår bättre av att tro). 

Även om vi kan få för oss att Bibeln är ett sagolikt äventyr, så var nog dagarna lika grå och verkliga på Jesu tid. Men nöden var verklig och det är den fortfarande.

Varken då eller nu måste kärlekens väg vara lika dramatisk som en saga, där det är enkelt att avgöra vad som är rätt och fel. 

Men egentligen är väl verkligheten, ur den aspekten, mer intressant?

Rebecca Klitgaard ­Nelsson