Känslomässigt utmattande film om sorg

I en församlingssal i en ­kyrka i USA möts två föräldrapar. Båda har förlorat sina söner. Det ena sonen är ett offer. Den andra en förövare, han sköt tio av sina skolkamrater och sedan sig själv. Det var för sex år sedan och nu möts fyra föräldrar i ett försök att hjälpa varandra komma vidare.

Gail (Martha Plimpton) och Jay (Jason Isaacs) kommer till mötet med Linda (Ann Dowd) och Richard (Reed Birney) laddade med frågor. Anade de verkligen ingenting om sonens planer, varför har de inte talat ut i media och tror de kanske att deras barn led av en allvarlig psykiatrisk störning? De sörjande föräldrarna vill få svar, men också utkräva ansvar. Jay riktar sin ilska mot ”systemet” och politiken medan Gail är ute efter ett mer personligt ansvarstagande.

Men de möts av två föräldrar med lika många frågor och lika få svar. Var det åldersskillnaden mellan syskonen, en flytt eller för mycket dataspel som gjorde ­deras son till en mördare? ­Richard är samlad och saklig medan Linda är känslosam och förstående. Hon vill gärna hjälpa till, men önskar också något tillbaka.

Mass är Fran Kranz regidebut. Han har en tjugoårig skådespelarkarriär bakom sig och medverkade bland annat i skräckfilmen Cabin in the Woods (2011). Tankarna på att göra en film om dem som blir kvar efter en stor tragedi väcktes när Krantz tog del av nyhetsrapporteringen om skolskjutningen i Parkland 2018, där 17 personer dödades.

Det är en intensiv och lätt klaustrofobisk film om bottenlös sorg och djup smärta. Men också om medmänsklighet och försoning. Den utspelar sig nästan uteslutande i Emmanuel Episcopal Church i Idaho. Vid ett bord i en församlingssal med gulblek belysning, som församlingen erbjudit som en trygg och neutral plats för mötet.

Det kyrkliga vardagslivet anas i periferin. Ett barn får pianolektioner, en församlingsassistent vänder ut och in på sig själv för att underlätta mötet och från kyrkan ovanför hörs tonerna från en kyrkokör som repeterar.

Själva skolskjutningens händelseförlopp och det juridiska och mediala efterspelet berättas enbart genom ­brottstycken som kommer fram i samtalet mellan de fyra sammanbitna ­föräldrarna. Skådespelarinsatserna är enastående. Det går att riktigt känna hur syret undan för  ­undan försvinner i takt med att fler ­anklagelser, frågor, minnen och klagorop kastas över bordet.

När dörren till församlings­salen väl öppnas igen och man tror att det är slut finns det fortfarande en vändning kvar. Ytterligare en djupdykning ner i det ofattbara och några ord kvar som behöver sägas.