För två veckor sedan beslutade kyrkomötet att uppdra åt kyrkostyrelsen att ”lyfta frågan om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån FN:s apartheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid”.
Bakgrunden till beslutet var en motion (se faktaruta), författad av Anna Karin Hammar (S), Lisa Tegby (Posk), Roberth Krantz (S) och Daniel Tisell (C). Det kyrkomötet till slut sade ja till var inte motionen, utan ett tilläggsyrkande med ett något omformulerat förslag.
– Jag sitter i ekumenikutskottet, som föreslog avslag på motionen, och för oss var det självklart att det skulle bli nej. Jag hade hoppats att den här frågan skulle gå under radarn. Dessutom inföll superonsdagen i riksdagen, som jag trodde skulle ta uppmärksamheten från frågan. Men så kom tilläggsyrkandet, säger Sören Dalevi, den biskop som gick upp i talarstolen och pläderade för att kyrkomötet skulle säga nej även till tilläggsyrkandet.
På kyrkomötets sista dag, när de starka reaktionerna från judiska organisationer i Sverige blev kända, beslutade biskoparna Sören Dalevi och Åke Bonnier sig för att skriva en gemensam debattartikel där de tog avstånd från beslutet.
– Allt sedan kyrkomötet har jag ägnat en hel del tid, även lediga dagar, åt att besvara reaktioner på beslutet, både inom kyrkan men även internationellt. Många kyrkoherdar och andra präster har hört av sig, och många judar och flera judiska organisationer, även internationella, säger Sören Dalevi.
Men varför reagerade biskoparna inte tydligare mot motionen redan i läronämnden?
– Det här är ingen fråga som i sig har några implikationer på kyrkans tro och lära. Det är utrikespolitik. Motionen var som jag mindes det aldrig uppe till diskussion.
– Kyrkokansliet ger oss en lista på frågor med implikationer på kyrkans tro och lära. Det här var inte en sådan. Vi kunde heller inte tänka oss att det skulle utveckla sig så här. Om jag minns rätt var det ungefär tio av 100 motioner som vi hanterade, fortsätter Sören Dalevi.
Med facit i hand, ska ni kanske titta på alla motioner?
– Det är svårt att göra på något annat sätt än vad vi gör. Det här var ingen fråga som hade med läronämndens uppgift att göra.
Anser du att kyrkomötesbeslutet gjort Svenska kyrkan illa?
– Vad tror vi att det kan leda till för gott? Framför allt har det gjort många judar illa, människor som blivit kränkta och upprörda.
Vad säger du om uppfattningen att biskoparna inte skulle ha någon legitimitet att uttala sig i frågan?
– Vi lever i en demokrati och det har aldrig varit vår mening att upphäva beslutet. Men vi har rätt att vara upprörda över beslutet även om vi inte vill upphäva det, säger Sören Dalevi.
Daniel Tisell (C) är en av de fyra bakom den ursprungliga motionen. Det var också han som lade tilläggsyrkandet som kyrkomötet till slut fattade beslut om. Tisell är ledamot av kyrkomötet samt andre vice ordförande i kyrkostyrelsen, där han också är ledamot av arbetsutskottet.
Tisell säger att han tror att många reaktioner hade kunnat undvikas om kritikerna läst hela tillläggsyrkandet och inte gått på "ytliga tolkningar" av det:
– Det går inte att backa bandet, men det har blivit olyckligt att beslutet hanterats felaktigt i vissa medier, i vissa sociala medier och av borgerliga debattörer.
– Hade vi haft ett juste medialandskap, som hanterat rubrikerna kring beslutet korrekt, hade det inte behövt bli så här. Man måste inte hålla med om vad det står, men när vissa valde att missuppfatta yrkandet förstärktes det negativa. Och så var bollen i rullning, säger Daniel Tisell som ägnat stor del av de senaste veckorna åt att ”förklara innehållet och bemöta felaktigheter”.
Biskop Sören Dalevi håller inte alls med om att reaktionerna bygger på feltolkningar:
– De jag har talat med är insatta människor som absolut förstått innebörden av tilläggsyrkandet. Att hävda att det bygger på missförstånd och dålig rubriksättning är att göra det för enkelt för sig. Upprördheten är genuin.
En annan orsak till att frågan utvecklat sig i fel riktning, anser Daniel Tisell vara debattartiklar som följt efter beslutet.
– Jag tycker att ärkebiskop Antje Jackeléns brev till Judiska centralrådet var bra och balanserat, men det förvånade mig att biskoparna Åke Bonnier och Sören Dalevi läste yrkandet på ett sätt som låg nära Frimodig kyrkas, Sverigedemokraternas och vissa borgerliga debattörers tolkning.
– Jag tror att biskoparna upplever det som obekvämt att nu i efterhand buntas ihop till en enda kritisk röst. Det är viktigt att framöver se nyanserna i en svår fråga och föra dialog, fortsätter Daniel Tisell.
På frågan om biskoparna verkligen är eniga i kritiken mot beslutet, svarar Sören Dalevi:
– Det fanns inte tillräcklig tid att prata ihop oss för ett gemensamt uttalande. Vi har på olika sätt och i olika sammanhang yttrat oss och de flesta av oss inser att det var olyckligt att i samma ordalydelse koppla samman Israel med ordet apartheid.
Daniell Tisell tvekade aldrig att skriva motionen eller tilläggsyrkandet.
– Israel-Palestina-frågan är laddad och det fanns vissa som varnade oss för att försöka få igenom tilläggsyrkandet, men för oss som skrev är frågan så viktig. För mig är det helt främmande att judar i Sverige ska stå till svars för vad regeringen i Israel gör, men det var väl naivt av mig att inte förutse så starka reaktioner.
Ångrar du något?
– Jag ångrar inget utifrån intentionen med yrkandet. Det står klart att båda sidor, både staten Israel och Hamas, ska granskas utifrån de här perspektiven. Det handlar om att lyfta en granskning, det är inget ställningstagande. Jag tycker att jag var tydlig med detta i debatten, svarar Daniel Tisell.
– Hade jag förstått hur illa yrkandet skulle tolkas kanske skrivningen skulle ha tjänat på att bara handla om folkrätten utan hänvisning till FN:s apartheidkonvention.
Ärkebiskopen har sagt att vi ska hjälpa människor för att vi är kristna, inte för att de är kristna. Varför ska vi hjälpa just de kristna palestinierna?
– Det här handlar om relationer med alla kristna kyrkor i området, särskilt den lilla lutherska kyrkan som minskat kraftigt. Kyrkor som snart inte längre har liv och bärkraft. De spelar en mycket viktig roll med sitt förhållningssätt om ickevåld, fred, dialog och ekumenik, säger Daniel Tisell.
– Det är så lätt att vurma för mellanöstern, men så fort det handlar om kristna palestinier blir det så laddat. Då är man plötsligt "antisemit".
Du är ledamot av kyrkostyrelsen, är kyrkomötet rätt forum för dig att agera i?
– Jag är restriktiv med att skriva motioner just av det skäl att jag är kyrkostyrelsens andre vice ordförande, men här var jag först och främst kyrkomötesledamot. Nu var motionen uppe och jag tyckte att frågan som är tänkt att lyftas i internationella ekumeniska sammanhang var så viktig. Men det är klart att jag funderat mycket kring min exekutiva roll i kyrkostyrelsen och min roll i kyrkomötet.
Högtidsgudstjänsten med Svenska kyrkans kyrkans ursäkt till samerna kom i media att hamna något i skuggan av apartheiddebatten.
– Det kan knappast vara mitt fel. Det fanns en tydlig majoritet i kyrkomötet för tilläggsyrkandet. Jag tycker snarare att de som kritiserade och övertolkade beslutet bär ansvar för att ursäkten kom i skymundan, säger Daniel Tiselll.
Biskop Sören Dalevi håller med om att det var olyckligt att gudstjänsten, "en av de finaste" han varit på i Uppsala domkyrka, skuggades av kyrkomötets beslut.
– Vi kan lära oss något av hur vi hanterat frågan om samerna i detta. Att lyssna in och bygga relationer med de judiska organisationerna och med judiska företrädare i Sverige. Vad har de att säga? säger Sören Dalevi.
Hur ska Svenska kyrkan gå vidare?
– Genom att fortsätta samtalet, genom att visa att vi har olika åsikter inom Svenska kyrkan. Men vi måste se vad vi har gjort för att kunna hitta tillbaka till varandra. Det duger inte att säga att det hela bygger på missförstånd. Nu måste vi spela korten väl och samtala och lyssna in de judiska organisationerna och rabbinerna, säger Sören Dalevi.
– Det här är fortfarande ett olyckligt beslut, men vägen framåt handlar om att vi måste fortsätta tala – och tala väl om varandra.
Daniel Tisell lyfter också fram dialogen:
– Vägen framåt är att söka kunskap och förståelse genom dialog med respekt för olika bedömningar och slutsatser. Arbetet med religionsdialog och internationell diakoni och mänskliga rättigheter måste hänga ihop.
