Krönika: Olyckligt att kyrkan ska lägga tid på denna frågeställning

Inför höstens kyrkomöte har en motion inkommit som föreslår att nationell nivå arbetar fram riktlinjer för att motverka brudöverlämning vid vigslar i Svenska kyrkan.

 Kyrkomötesledamöterna Sara Waldenfors och Jesper Eneroth (S) menar att brudöverlämning går emot Svenska kyrkans människosyn och äktenskapssyn. Motionärerna får stöd av somligapräster (Allt vi gör i vigselgudstjänsten är på riktigt | kyrkanstidning.se 9/8).

Detta är verkligen en repris. Senast debatten var i gång var i samband med kronprinsessan Victorias bröllop 2010. Också då var det en del som ifrågasatte att pappan leder sin dotter in i kyrkan. Är det bra eller dåligt, en tradition eller ett otyg?

Man kan naturligtvis ha tusen åsikter om fenomenet. Där någon ser en patriarkal kvarleva, upptäcker någon annan en varm ömhetsbetygelse. Det som någon uppfattar som en Hollywoodifiering av Svenska kyrkans ritual, upplevs av andra som ett utslag av delaktighet där människor själva är med och utformar sin vigsel.

Att tycka olika är i sin ordning. Att göra på lite olika sätt är heller inte farligt. Sådan mångfald är odramatisk. Men, som så ofta, provocerar mångfald. Krafterna som eftersträvar enhetlighet och likriktning är starka, även om en-och samma-mall-företrädarna kan uppträda i skilda kläder. 

Ändå var det förvånande att just den här debatten skulle komma att repriseras efter nästan 15 år. Man kan undra vad det står för. Saknas nya idéer?

Önskar man påminna om gamla konfliktlinjer? Eller är det kanske ett uttryck för allmän klåfingrighet? 

Oavsett vilket är det olyckligt att Svenska kyrkan ska ägna tid, kraft och resurser åt denna frågeställning. Alldeles särskilt just nu. Världen står i brand – är det då detta kyrkan ägnar sig åt? Det skjuts och sprängs på våra gator och kyrkans medarbetare går inte sällan på knäna mitt i kriserna – är det här i kyrkomötet ska lägga dyrbar diskussionstid? Mycket i den kyrkliga statistiken faller fritt – är det då läge att börja förbjuda önskningarna från några av dem som trots allt hittar till kyrkans gudstjänster?

Höstens kyrkomöte har temat ”Kyrkan i det offentliga rummet”. Om så kallad brudöverlämning skulle hamna i fokus i ett sådant kyrkomöte vore det parodiskt, på gränsen till stötande. Det vilar ett ansvar på kyrkans förtroendevalda att motionera om väsentligheter.

Förra gången frågan var aktuell berörde jag, under rubriken Kyrkan talar envist om fel saker (KT 19/5 2010), den typiska inomkyrkliga önskan att uppfostra människor; en önskan parad med misstron mot att människor är vuxna nog att fatta egna välgrundade beslut. Det är en olycklig signal som sänds när kyrkan, i stället för öppenhet och nyfikenhet, bemöter myndiga människor med makt: ”Fattar inte kyrkan att människor går in i kyrkans ritualer och gör dem till sina och att detta just är poängen. Människor ska känna igen sig själva i våra rum och riter. Vi måste hjälpas åt att försöka översätta deras längtan efter en meningsfull dag till vår kontext. Därmed utvecklas människor och därmed utvecklas våra riter. Låt oss upphöra med att envist försöka uppfostra människor till en enda legitim tolkning. Det andas knappast evangelisk frihet.”

Det finns all anledning att se upp när människor skriker på förbud. Alldeles särskilt i en evangelisk kyrka och dessutom i en uppenbart perifer frågeställning. ”Adiafora”, sa Luther. ”Bagateller”, förtydligar Bull.

Jonas Eek, 

Domprost i Stockholm