Känsligt i ekumeniken: Sexualitet och kvinnors rättigheter

Låt oss börja med en önskning. Vilka tongivande kvinnliga röster skulle behöva höras i augusti, när ledare från den världsvida kyrkan möts för höjdpunkten av det stora hundraårsjubileet?

Maria Södling, forskare i tros- och livsåskådningsvetenskap och kyrkohistoria, får välja. En förebild från i dag och en från då det begav sig.

– Kerstin Hesselgren. Hon var otroligt mångsidig. Ideologisk men också mycket praktisk, ­säger Maria Södling.

Hesselgrens nutida motsvarighet

Kerstin Hesselgren var Sveriges första kvinnliga riksdagsledamot och frontfigur i kultur- och samhällsliv. Hon var också en av de kvinnor som deltog vid Stockholmsmötet.

Den aktuella motsvarigheten hämtar Maria Södling från andra sidan Atlanten: Mariann Budde, biskopen som blev världsberömd efter sin predikan i samband med presidentinstallationen av ­Donald Trump den 20 januari.

Maria Södling protesterar samtidigt mot frågan. Hesselgren och Budde i all ära – det räcker inte.

– Jag skulle vilja höra en hel kör av kvinnor som talade om våldets och krigets oförnuft i en tid då så många liv offras på grund av att mäktiga män får en idé. 

Genusperspektiv

Fred. Och män. Båda orden beskriver Stockholmsmötet 1925. Konferensens teman fred och ekumenik är beforskat och analyserat. Sämre är det med genusperspektivet. ­Foton från mötet är en uppvisning i mansdominans. Samtidigt hölls det i en tid då kvinnor på allvar började ta plats på den offentliga scenen. 

Maria Södling, som skrivit ett av bidragen i jubileumsantologin Detta är endast en begynnelse – Ekumeniska mötet i Stockholm 1925, fick börja från början när hon skulle ta sig an ämnet Stockholmsmötet och kvinnorna.

– Det första jag tänkte var att jag måste sätta mig och räkna. Hur många var de egentligen?

Svaret är 70. 70 kvinnor av totalt 600 deltagare. Det låter inte så illa, konstaterar Maria Södling. 20 av 200 mötesinlägg gjordes av kvinnor. Men i de diskussioner som präglade bilden av mötet, både då och nu, deltog inte kvinnorna. 

Positivt inställd till kvinnor

– Kvinnorna var inte inbjudna att tala om de teologiska frågorna. Under mötet hölls en lång och betydelsefull diskussion om Guds rike. Där är kvinnorna inte med, säger Maria Södling.

Hon beskriver Nathan Söderblom, mötets centralgestalt, som positivt inställd till kvinnor och kvinnors kompetens. 

– Men när det kommer till strukturer slår liksom patriarkatet till. Nathan Söderblom och många andra var väldigt måna om rättvis representation för arbetare, likaså vad gäller olika kyrkors närvaro. Men det där med kvinnor är överhuvudtaget inte en faktor, det var en struktur som var helt oproblematiserad.

Denna iakttagelse hindrar inte att det finns omprövningar att göra i vår tids syn på den kvinnliga närvaron, menar Maria Södling. Många av de kvinnliga delegaterna var suppleanter för sina män. De reste till mötet tillsammans, som par. Eftervärlden har sett det som att kvinnorna deltog ”på köpet”. 

– Det tror jag är fel. Kvinnorna var ändå medvetet utsedda av sina samfund.

Sexualpolitik och teologi

Maria Södling sorterar Stockholmsmötets kvinnor i två huvudgrupper. Där fanns de socialliberalt orienterade kvinnorna ur vad vi i dag skulle kalla NGO-sammanhang. Kvinnor från England, USA och Sverige som talade om rösträtt, fred, utbildning och politik. 

Där fanns också de tyska kvinnorna. Högt utbildade parlamentariker, ideologiskt konservativa och med sexualfrågan i fokus. 

Det är lätt att se skillnaderna. Men överlappningarna var flera, betonar Maria Södling. Från båda håll var man kritisk till industrialiseringen och till hur kvinnor exploaterades, till exempel genom prostitution. Hos de tyska kvinnorna fanns i flera frågor ett slags emancipatorisk öppning i både sexualpolitik och teologi. 

Kvinnans särskilda uppgifter 

– De har den här tanken om mäns och kvinnors olika natur och uppgifter. Men de säger samtidigt att kvinnan inte är underordnad mannen utan att kvinnan relaterar till Gud.

Tanken om mannen och kvinnan som komplementära var på många sätt den gängse synen, även bland liberala kvinnor. Med vår tids blick är den tanken svår att förena med idén om jämlikhet. 

– Så var det inte alls för dem. Synen att kvinnor hade särskilda uppgifter gick utmärkt ihop med kampen för kvinnors villkor och karriärmöjligheter, säger Maria Södling.

Vilket avtryck gjorde kvinnorna på Stockholmsmötet?

– Om man talar om det officiella mötet, alltså teologiska diskussioner och resultat, så var det svagt. Men det betyder inte att kvinnorna var oviktiga. De lyfte kvinnliga frågor, de synliggjorde kvinnliga offentligheter, som mission, KFUK, och kvinnliga fredsrörelsen. De knöt kontakter och nätverkade. 

Flera av dem som deltog var också synnerligen profilstarka och välkända. Som Selma Lagerlöf och Elsa Brändström. 

Nätverkandet bar också frukt. En direkt konsekvens av Stockholmsmötet var 1935 års grundande av Kvinnors samarbetskommitté, som senare blev Sveriges ekumeniska kvinnoråd. 

Trots att kvinnornas plats i kyrkorna under hundra år stärkts markant är de samtidigt ännu underordnade inom ekumeniken, menar Maria Södling.

– Ekumeniken har fortsatt att vara männens teologiska fält.

Känsligt i ekumeniska sammanhang

Under det pågående hundraårsjubileet finns flera saker att bära med sig, säger Maria Södling. Hon pekar på Sofia Camnerin, generalsekreterare för Sveriges kristna råd, som också medverkar i jubileumsantologin. Camnerin lyfter i sin text vad som är det feministiska bidraget i ekumeniken, nämligen att stå för en teologi som formuleras nerifrån och att identifiera vad som riskerar att inte komma med.

– Det som glöms eller väljs bort är ofta frågor om kvinnor. Sexualitet, reproduktion och kvinnors rättigheter  – det är alltid sådant som är känsligt i ekumeniska sammanhang.

Årets jubileum har liksom sin ­föregångare krigets hot och erfarenhet som fond. Fredsbudskapet är då som nu akut. Kvinnornas röster är, eller borde vara, kritiska i sammanhanget, menar Maria Södling.

Kvinnor har pekat på krigets oförnuft

Som exempel från det tidiga 1900-talet tar hon Ester Lutteman, central röst i Svenska kyrkan och ivrig fredsförespråkare.

– Hon var ute och talade i kyrkorna och hon skrädde inte orden, om mäns chauvinism och barnsliga natur som förhindrade dem att hitta lösningar. Ja, om maskulinitetens gift.

Genom alla tider har kvinnor associerats med känslor och med idéer kring värnandet av barn och moderlighet, säger hon. 

– Visst kan det ligga något i det. Men när det gäller fredsdiskussionen är det kvinnorna som genomgående pekar på krigets oförnuft, i kombination med att de lyfter krigets omänskliga lidande.