– Där finns en stor könsskillnad. Kvinnorna använder sociala medier mer privat, vilket är motsvarande mönster som finns i befolkningen i stort. Det är också kvinnorna som i högre utsträckning lyckats upprätthålla kontakten med människor genom en omställning till digital själavård.
Tanken med de digitala gudstjänsterna var från början att erbjuda ett alternativ till de som brukar gå i kyrkan, men åtta av tio kyrkoherdar uppger att de nått fler och nya personer genom de digitala gudstjänsterna.
– Vi vet sedan tidigare forskning att allt färre i yngre generationer, deltar i lokala gudstjänster, trots att intresset för religion är stort. Vi kan inte visa det i rapporten men det kan vara för bland annat den här målgruppen som kyrkan sänkt sina trösklar genom digital närvaro.
– Det kanske också handlar om ”hemlängtare”, personer som flyttat från sin hembygd men nu kan återvända för att delta i gudstjänsten i den kyrka där man konfirmerats eller gift sig.
Sara Fransson säger att det genom undersökningen blivit tydligt att församlingarna ser den digitala närvaron som ett komplement, inte en ersättning, för den lokala verksamheten. En kamera har ställts upp och gudstjänsten har blivit mer av en föreställning än en gemenskap. Deltagarna har mest synts genom gilla-markeringar eller glada tillrop i kommentarerna och kyrkoherdarna vittnar om att fokuset på deras roll som liturg blivit större.
– Vi ser att kyrkoherdarna gjort omställningen för att skapa gemenskap när vi inte kan träffas. Men om det också innebär att vi vill kunna höra varandra när vi ber och sjunger så blir det en diskrepans mellan det man vill göra och det man gör.
Runt 70 procent vill fortsätta med det digitala i någon form även efter pandemin. Men samtidigt var det många som slutade när det under sommaren blev möjligt att återvända till kyrkorna. Det menar Sara Fransson ställer frågor om hur Svenska kyrkan efter pandemin ska se på sin digitala närvaro.