"Det fanns inget annat att säga än det som kunde trösta mig själv"

Sent på kvällen den 27 september 1994 satt jag tillsammans med mina syskon i min bil vid färjeläget på Ljusterö och väntade på en båt till fastlandet. Vi hade varit på middag hos vår gamla moster. Det var ett förfärligt oväder.  

Färjan dröjde. Till sist kom den och när jag sedan körde mot Stockholm regnade det så kraftigt att vindrutetorkaren inte förslog. Jag var tacksam när jag låg i min sköna säng i domprostvåningen på Stortorget i Gamla stan.  

På morgonen vaknade jag när klockradion slog på Andakten klockan 05.50. Jag förstod av ­andakten att det måste ha hänt något hemskt under natten. Nyheterna klockan sex gav besked. Färjan m/s Estonia hade förlist på Östersjön på sin väg från ­Tallinn till Stockholm med nästan 1 000 personer ombord.  

Jag kom att bli indragen i denna katastrof på ett sätt som jag den morgonen inte kunde föreställa mig. På lunchekot på radio uppmanade ärkebiskop Gunnar Weman att domkyrkorna skulle anordna någon form av gudstjänst på kvällen.  

Jag rådgjorde med mina medarbetare. Det fick bli något enkelt var vi överens om. Så blev det knappast. Domkyrkoorganisten Gustaf Sjökvist befann sig i Gävle och repeterade med en symfoniorkester och biträdande domkyrkoorganist Håkan Martinsson var på Öland och skådade fågel. Jag fick tag i Gustaf Sjökvist som satte sig i bilen och for hem.  

Men hur skulle vi utforma gudstjänsten? Vilka bibelord, vilka psalmer? Vad är det som håller i en stund som denna?
Så började telefonerna ringa. Alla ville veta om vi skulle ha någon gudstjänst. Och det skulle vi ju. ­Regering och riksdag undrade. Hovet undrade. Visst, de var välkomna. Så ringde SVT och bad att få direktsända under den pågående nyhetskvällen. ­Jovisst, välkomna.  

Nu började det bli stressigt. Jag hade ingen gudstjänstordning, än mindre någon predikan. Tv kom för att rigga och planera. Jag vet att Bengt Bergius, ”tv-biskopen”, mer eller mindre fick tränga sig in i cockpit på ett plan från Umeå för att vara på plats.  

När lamporna slog på och gudstjänsten började hade jag en gudstjänstordning men när kameran riktades mot mig i själva förkunnelsemomentet hade jag bara några tomma lappar i handen. Jag tittade rakt in i kameran och nu visste jag att det fanns inget annat att säga än det som kunde trösta mig själv.  

När gudstjänsten var slut möttes Gustaf och jag i dörren till sakristian och han sa med viss beundran i rösten: ”Och hur lång tid fick du på dig att förbereda den predikan?” Jag tänkte efter en stund och sa: ”25 år, tror jag”. Det vill säga hela min prästtid. Jag möter fortfarande människor som kommer ihåg den här gudstjänsten.

Jag hade lite bättre tid att förbereda den nationella sorgegudstjänsten som hölls på Mikaelisöndagens kväll den 2 oktober. Jag predikade på ­förmiddagen i en fullsatt kyrka men det blev ännu fler gudstjänstbesökare på kvällen. Många fick vända hem och se på tv i stället. 

Det blev kö utanför, för polisen med hundar krävde en tom kyrka för genomsöket. Talman Ingegerd Troedsson, avgående och tillträdande stats­ministrarna Carl Bildt och Ingvar Carlsson talade om sorg och tröst, medkänsla och hopp. Gunnar Weman, biskop Henrik Svenungsson, metropoliten Pavlos och flera ekumeniska företrädare läste bibelord.  

Det går inte riktigt att förbereda sig för en så här stor gudstjänst. Alla ville visa sin medkänsla – kungafamiljen, regering och riksdag, delar av diplomatiska kåren. Samtidigt var den en öppen gudstjänst för anhöriga, överlevande och allmänheten. Ett hemskt minne är när portarna öppnades och alla rusade in, journalister och anhöriga i en enda röra.    

Vi fick stänga portarna igen och släppa in i omgångar. Värdar försökte släppa in anhöriga först. Det är självklart att de som fick vända hem igen kände sig ledsna, speciellt anhöriga till omkomna som kanske rest långt. De överlevande fick gå in genom en sidoingång, men kände sig utsatta när de först av alla efter gudstjänsten i lugn och ro fick lämna kyrkan.

Det blev ändå en fin och mycket värdig gudstjänst. En inbjudan förmedlades till stödsamtal på Ersta.  Alla tillgängliga präster och diakoner var kvar i kyrkan så länge människor dröjde sig kvar, för enkla samtal och bön. 

På ett sätt blev nog den nationella sorgegudstjänsten mer en gudstjänst för de anhöriga än med de anhöriga. Jag tror att sorgegudstjänsterna i de delar av Sverige som var särskilt drabbade fick större betydelse för de anhöriga än den nationella gudstjänsten. Den fick betydelse för ”svenska folket”. Kanske en motsvarande sorgeakt i dag skulle ha hållits på Sergels torg eller i Uppsala domkyrka.

Den gudstjänst som känslomässigt blev starkast för mig själv var när jag några veckor senare, den 20 oktober, förrättade en så kallad utfärdsandakt i Riddarholmskyrkan då kistorna från återfunna omkomna anlände hem till Sverige för att omlastas och föras till sina hemorter. 

Många kistor bars in och ställdes upp i den ärevördiga kyrkan. Det var ingen offentlig gudstjänst, men en del anhöriga var där för att möta sina kära och följa dem den sista resan. Sorgen blev verkligen påtaglig med alla kistor uppradade i kyrkan, ändå var det bara en bråkdel av de 852 människor som dog den där stormnatten.

Färjekatastrofen skedde mitt i ett regeringsskifte. Statsminister Carl Bildt skulle avgå och Ingvar Carlsson tillträda. Det blev oklart vem och ­vilka som skulle fatta avgörande beslut. Tillträdande kommunikationsminister Ines Uusmann fick hela Estoniaärendet på sitt bord sin första arbetsvecka, utan några som helst erfarenheter som i detta läge kunde vara till hjälp. 

Regeringen behövde rådrum. Ines Uusmann fick i uppdrag att tillsätta ett etiskt råd med uppdrag ”att bistå regeringen i etiska frågor och överväganden med avseende Estonias förlisning och dess följder”.  Nio personer utsågs, varav jag var en av dem. Från kyrkan utsågs också ärkebiskop emeritus Bertil Werkström. Till ordförande utsågs ordföranden i Röda Korset Karin Söder. 

Vi hade kort tid på oss att arbeta. En huvudfråga var om vi skulle förorda en bärgning av båten och omhändertagande av kroppar. Redan vid första sammanträdet kändes mycket för sent. De lätt åtkomliga kropparna borde redan ha bärgats, enligt min mening. Beslutsvånda och byråkrati hade försenat ett snabbt beslut i just denna fråga. 

Dagarna efter förlisningen tror jag att ­mångas tankar var att stora ansträngningar måste göras för att omhänderta de döda. Så tänkte jag. Också Carl Bildt och Ingvar Carlsson. Men vi kom att ändra oss.

Chefsjuristen på Sjöfartsverket Johan Franson blev ensamutredare och kom att få en betydande roll. Det var han som hade kunskaperna om hur bärgning, omhändertagande av kroppar och identifiering skulle gå till. Kanske var vi för utlämnade till hans syn på saken. 

Bland de anhöriga fanns olika synpunkter. Det var självfallet ingen enhetlig grupp, till och med inom samma familj kunde medlemmarna ha olika åsikter i bärgningsfrågan. Vi fick alla mängder av krav, ungefär lika många med vädjanden att lämna de döda i en grav i havet och lika många med starka önskemål att få hem kropparna.  

I Etiska rådet hamnade vi till sist i ett enigt ställningstagande att råda till att inte bärga båten eller dyka efter kroppar. Vi menade vidare att platsen skulle fridlysas och betraktas som gravplats. Jag hade starkt argumenterat för att en ”fond för livet” skulle bildas för barn och ungdomar som mist sina föräldrar. Detta blev inte av. 

I mitten av december meddelade Ingvar Carlsson att båten och kropparna inte skulle bärgas. Det blev ett beslut till sorg för somliga och till lättnad för andra. Detta var vi i Rådet smärtsamt medvetna om. 

Frågan var betydligt mer känslig i Sverige än i Estland och Finland. Estland var ett land under uppbyggnad och hade absolut inget intresse av att gå in med pengar för att ta hand om döda kroppar. Hur känslig denna fråga var fick ett uttryck i att den från Sveriges del planerade minnesgudstjänsten i nov­­ember på förlisningsplatsen fick ställas in.  Den genomfördes dock på ett annat sätt med ärkebiskoparna från Finland, Estland och Lettland. De betraktade självklart gudstjänsten som en begravning till havs. 

De svenskar som var emot detta var rädda att gudstjänsten skulle bli ett inlägg i bärgningsfrågan. Många ville först av allt kämpa för att få begrava sina omkomna kära i vigd jord hemmavid. Flera minnesgudstjänster av mer privat karaktär hölls både vid förlisningsplatsen till havs och i de omkomnas hemorter.

För min del blev det ännu ett uppdrag med Estoniaanknytning. Statens konstråd fick av regeringen uppdraget att skapa ett minnesmonument över olyckan. De tillsatte en bedömningsgrupp där jag representerade kyrkan. Jag hade svårt att få gehör för mina synpunkter om att minnesplatsen måste ge rum för ljuständning, nedläggning av blommor och helst en plats att sitta ner i eftertanke. 

Det blev många turer fram och tillbaka innan monumentet av Miroslaw Balka på Galärvarvskyrkogården på Djurgården invigdes på treårsdagen efter förlisningen. Då hade anhöriggrupper för länge sedan skapat ett eget minnesmärke på Erstaberget.  

När jag 30 år efter katastrofen ser tillbaka på allt som hände och min egen roll, känner jag att kyrkan har en stor betydelse för att hjälpa till att finna former för en kollektiv sorg. Jag var inte så mycket inblandad i den enskilda själavården, men jag vet att kanske den största betydelsen för kyrkans insatser ligger just där. 

Vad gäller regeringens hantering var det ­mycket som  – i likhet med mordet på Olof Palme –  gick fel i början och som fick ödesdigra konsekvenser. Konspirationsteorierna har frodats. Det är mänskligt att vilja ha någon att ställa till svars, någon som kan straffas. 

Många nöjer sig inte med att Palme kanske sköts av en enskild person med tillgång till vapen och som hatade Palme. Många nöjer sig inte med att ­Estonias bogvisir hade klena lås som var dåligt ­underhållna och slets sönder i stormen. Bogvisiret lossade. Havet forsade in och båten sjönk. 

Det är sorgligt att både grupper av anhöriga och efterlevande har känt sig åsidosatta och de som bara har velat få komma till ro med sin sorg inte har fått göra det. 

Och visst finns det många frågetecken och oskickligt hanterande. I detta ingriper jag naturligtvis mig själv, men jag är övertygad om att alla ansvariga har försökt att hantera katastrofen och dess följder så gott man kunnat. Det räcker långt men inte alltid ända fram. 

Caroline Krook