Förtroende och resurser avgör kyrkans öppna rum

Förra veckans lärarmord i Malmö var en chock som innebar mänskligt lidande bortom ord. När tragedier som denna drabbar är det mycket som känns bottenlöst och annat som plötsligt blir alldeles oviktigt. Men som ofta finns också hoppfulla lågor som fladdrar i mörkret. Viktiga samtal. Tända ljus. Människor som söker sig samman. Öppna kyrkor.

Det där med öppna kyrkorum dit människor kan komma är viktigt. Det är lätt att ta detta för givet, både som kyrka och kultur. Men det är inte självklart. De öppna kyrkorna bygger på lika delar förtroende och resurser. Utan förtroende är det ingen som söker sig till kyrkan. Utan resurser finns inga rum kvar att öppna upp och ingen personal som kan bemanna. Alltjämt samverkar samhällets förtroende och Svenska kyrkans resurser så att kyrkan på de allra flesta håll i vårt land är väl rustad för att ge de öppna rummens katastrofhjälp i form av samhällelig och existentiell omsorg. Frågan är bara hur länge?

Frågan slår mig när jag läser en vacker och sorglig text av kulturpersonligheten Kalle Lind. Lind beskriver efterspelet till lärarmorden i Malmö och om hur hans son, som jag uppfattar var elev på den drabbade skolan, nu för första gången i sitt 18-åriga liv har besökt en kyrka. I kyrkans rum fick han möjlighet att på något sätt kanalisera delar av sin erfarenhet och sorg ­(Expressen 22/3).

Blottlägger kyrkans problem

Bortsett från det sköra och rörande med en far som skriver om sitt barn i ett väldigt utsatt läge blottlägger Linds text också Svenska kyrkans största problem. Den bristande kontakten till många män­niskor som vi ”borde” ha en relation till. Det verkar alltså vara första gången under ett 18-årigt liv som Linds son besöker en kyrka. När en kulturpersonlighet som Kalle Lind, född och uppvuxen i Sverige på 1970-talet och sedan flera år väletablerad bland annat inom svensk public service, av skäl okända för mig väljer att ställa sina barn utanför kyrkans rum och liv, blir ­åtminstone två saker uppenbara.

För det första, att Sverige i mångt och mycket är en postkristen kultur. För många människor finns kyrkan helt enkelt inte på kartan. Det kan vara ett resultat av medvetna val. Det behöver inte vara det. Marginaliseringen är likafullt ett faktum. Denna verklighet behöver benämnas och bearbetas. För det är sorgligt att det blivit så här. Och bekymmersamt. För kyrkan, javisst, men också problematiskt för enskilda människor som fråntas de tolkningsnycklar och den erfarenhetsbank som kristen tro rymmer.

För det andra, svårigheterna i att vara folkkyrka när en allt mindre del av folket värderar det som kyrkan gör och är (möjligen bortsett från i stunder av kris och katastrof). Det är ett pastoralt feltänk att i en efterkristen kultur räkna med att släkten automatiskt följa släktens gång. Det funkar tydligen inte så. I stället tycks det vara relativt få som önskar föra sina barn in i kyrkans tradition och kultur, arv och rikedom. Detta är också en kris som kräver någon form av katastrofinsatser. Trots lovande ansatser har det nationella programmet för lärande och undervisning dessvärre inte kommit i närheten av vad som behövs.

Samtidigt som frågorna ställer sig på rad, kan man i en nyutkommen bok om Svenska kyrkans möjligheter i en postkristen tid ana några svar. I boken Mindre folk – mer kyrka? (Artos 2021) bidrar bland andra biskop Sven Thidevall med ett antal insikter.

Som svar på frågan hur vi har ­kunnat hamna här, skissar Thidevall på en utveckling som inneburit att människor gått ”från att vara undersåtar i ett traditionellt jordbrukssamhälle till att bli medborgare i ett modernt industrisamhälle, för att nu bli konsumenter i en postmodern, globaliserad och digitaliserad ekonomi”. Det mantra som sammanfattar vår tids individualism och valfrihet är ”Det får var och en bestämma själv”.

Lika välkommet som det naturligtvis är med med- och självbestämmande, lika begränsat kan det vara om man inte känner till alternativen. Hur ska en ung människa kunna välja tro om han eller hon aldrig möter det?

En annan fråga handlar om vilka alternativen är. Kyrkans rum är i mångt och mycket unikt. Denna unicitet ställs på sin spets i tider av kris och katastrof. Vid en minnesgudstjänst 2020 i Storkyrkan, i samband med att ett ukrainskt passagerarplan sköts ner i och av Iran, kommenterade dåvarande domprosten Hans Ulfvebrand kyrkorummet i sin predikan: ”Detta är ett rum som handskas med tårar. Här samlas vi i allvaret och tänder ljus”.

I en efterkristen kultur där kyrkans förtroende riskerar att erodera och resurser att sina behöver man som samhälle fråga sig vart vi annars ska ta vägen när till­varons djävulskap ger sig till känna? Vilka alternativa mötesplatser finns? Kommunhus? Folkets hus? Skolans aula? Konsum?

Vad ska ersätta kyrkan?

Även i det sammanhanget har Thidevall en intressant spaning. Han undrar vilken ny samhällsreligion som ska fylla tomrummet när kristendomen håller på att ­fasas ut. ”Kan det ständiga värdegrundsarbetet hos myndigheter och organisationer vara ett uttryck för att det pågår ett sökande efter en ny samhällsreligion?” Men vart söker sig människor när värdegrunderna spricker?

Inom kort kommer färre än hälften av de som bor i Sverige vara medlemmar i Svenska kyrkan. Runt år 2026 beräknas mindre än 50 procent av befolkningen tillhöra Svenska kyrkan, men det kommer troligen gå ännu snabbare, delvis på grund av den ökade invandring från bland annat Ukraina. Vad säger man då till en ungdom som, kanske för första gången, har konfronterats med den fallna skapelsens realiteter och nu funderar över detta med kyrka och tro? Sven Thidevall erbjuder perspektiv och en vidgad blick: ”Som ung kristen i Sverige tillhör man en minoritet. Som ung kristen i världen tillhör man samtidigt en växande majoritet”. I det finns ändå något hoppfullt.

För Svenska kyrkans vidkommande är en nyckelfråga fortsatt mötet med barn och unga, men också hur våra mötesplatser, även mellan kriserna, kan bli angelägna för flera. Lyckas vi med det kommer vi kunna behålla rollen som nationell och naturlig resurs när katastrofen slår till. Och det är min djupaste övertygelse att vi alla behöver det, både som enskilda människor, som samhälle och som kyrka.