Gudlöst folk, ­granskogsfolk eller gryningsfolk

Att komma ut har varit något av en kyrklig trend på senare tid. Men inte i sexuell utan i existentiell eller teologisk mening. Att komma ut som kristen.

Det var KG Hammar som i ­Expressen (23/2) skrev om vikten av att komma ut som kristna. Han skrev, utifrån att Joel Halldorf i samma tidning talat om att det var ”pinsamt att vara för kristen” inom Svenska kyrkan (8/2): ”Svenska kyrkan har föredömligt låga trösklar, men den tar inte alltid vara på sina djupa valv”, ­menade Halldorf.

Debatten landade i att Halldorf, med sin bakgrund inom pingströrelsen, kom ut som svenskkyrklig: ”Jag har varit medlem i Svenska kyrkan sedan födseln och ­firat gudstjänst här sedan jag var 25. Jag har döpt mina barn in i Svenska kyrkan, och jag hoppas att en dag få bli begravd i samma kyrka. Jag betraktar mig, och har länge gjort det, som en del av Svenska kyrkan” (22/3). 

Men tillbaka till pinsamheten. Halldorf tycker sig se en genans, som han bland ­annat spårar till religionshistorikern ­David Thurfjells forskning. I ­boken Det ­gudlösa folket (2015) skrev Thur­fjell om den ­upplevda pinsamheten att vara ­kristen i Sverige. I en senare bok, ­Granskogsfolk (2020), beskrev han naturen som de ­avkristnade svenskarnas nya religion. Det är uppenbart att Thurfjell är något på ­spåren. ­Genomslaget för böckerna har ­varit massivt, i såväl medias morgonsoffor som på kyrkliga konferenser och mötesplatser.

Detta är gott och väl. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera över vad som hänt om delar av kyrkans intresse för böckerna om folket med prefix som gudlös och granskog i stället hade lagts på en annan bok – ­Gryningsfolket.

Gryningsfolket är titeln på Carl Axel ­Aurelius sista ämbetsberättelse som biskop i Göteborgs stift (2011). Rubriken syftar på kyrkan som ett gryningsfolk. Kyrkan är ett resultat av Guds kärleksfulla omfamning av världen. Men kyrkan är ett ofullbordat resultat. Därför finns mörker och ljus sida vid sida, så som det gör i gryningen. Men till gryningen hör att ”den avgörande vändningen har redan skett. Mörkret avtar och ljuset tilltar”. Det är en vacker kyrkosyn som Aurelius tecknar som lyckas vara både realistisk och hoppfull.

Men anledningen till att ämbetsberättelsen nu poppar upp, ett drygt decennium senare, är att delar av Aurelius resonemang tangeras i den kyrkliga komma ut-debatten. I boken skriver biskop Aurelius om behoven av att återfinna det andliga livets rytm. Som ett tecken i tiden och som en moteld mot mycket av samhälls­utvecklingen; som rast- och viloplatser för människor på väg. Vad han efterlyser är ett evangeliskt kommunitetsliv, där de själavårdande samtalen och den gemensamma bönen bildar centrum. Här kan stiftsgårdarna spela en avgörande roll och bilda kraftcentra som också utgör formativa miljöer för kristet liv.

Det intressanta är att både Hammar och Halldorf delar Aurelius analys. I debatten är de båda överens om att kyrkornas stora problem handlar om förlusten av miljöer som formar kristna människor och avsaknaden av fromhetskulturer. Hammar skriver om behovet av ”teologiska orter” som kan prägla nya generationer kristna: ”Församlingar skulle givetvis vara sådana miljöer men är det sällan. […] Detta kan ske i kommunitetsliv, i retreatmiljöer, på stiftsgårdar eller i församling som med­vetet valt” väg som gör det ”möjligt att leva och verka i en sekulär kultur utan att förlora gestaltningens kraft”.

Att komma ut som kristna kanske ­ytterst handlar om att komma samman. Dels i det som är varje församlings sändning: att fira gudstjänst, bedriva under­visning och utöva diakoni. Men också komma samman för att periodvis kunna dela livet och tron med varandra i evangeliska kommuniteter. Dessa skulle kunna vara platser där det andliga livets rytm värnas och därmed bli till samhälleliga motrörelser och kyrkligt formativa miljöer. Kanske också vaccin mot det slags kristen pinsamhetskultur som somliga tycker sig se.

Och, påminner Aurelius, ett ”evangeliskt kommunitetsliv” är inte så mot­sägelsefullt som det kan låta. Reformatorerna tog inte avstånd från kommunitetslivet som ­sådant, utan från dess anspråk som en ­högre form av kristet liv.

Kanske gryr det för olika typer av kommuniteter inom Svenska kyrkan. Det finns exempel, men även rum för fler. Och lokaler finns det gott om. Nu gäller det att finna gemenskaper att bjuda in. En sådan rörelse skulle både gudlöst folk och granskogsfolk må bra av. Men också gryningsfolket.