Påskaftonstro är en tro i nuet, i väntan och i längtan efter framtiden

Bilderna från vansinnets Ukraina fortsätter att skölja över oss, från städer som Butja och Borodjanka. De blir till moderna travestier på påskens pietà, där den sörjande modern håller sin döde son. Men på flera av bilderna från 2022 är även modern överfallen; våldtagen kanske till och med dödad.

Den här påskens vittnen berättar om avrättade människor med bakbundna ­armar som ligger i gränderna, mest män men även kvinnor och barn finns som sagt bland offren. President Zelenskyj berättar från sitt besök i Butja: ”Det är extra svårt att se spåren från kulor på bilar som det skrivits ’barn’ på” (Expressen 5/4).

Som alltid på långfredagen kommer vi i kyrkan att läsa Psaltaren 22. Den psalm vars inledande ord Jesus citerar på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig.” Psalmen pendlar mellan den övergivna människans rop och Guds tystnad; mellan erfarenheten av att vara kringränd av ondskan och omgiven av våldsmän, men också bönen om räddning undan svärdet och hundarnas våld. Just formuleringen ”hundarnas våld” blir extra aktuell i år, eftersom en film med just det namnet nyligen vann en Oscar för bästa regi.

Årets Oscarsgala har annars mest kommit att handla om skådespelaren Will Smiths örfil på komikern Chris Rock. Men inte bara lavetter delades ut på festen, utan även statyetter. Regissören Jane Campion vann pris för bästa regi för filmen The Power of the Dog, en titel som alltså utgörs av ett citat ur långfredagens psaltarpsalm.

Filmen, som ligger på Netflix, utspelar sig i 1920-talets Montana, på en ranch som drivs av bröderna George och Phil Burbank. De båda är olika och brytningstiden blir tydlig. Det gamla konfronteras med det nya när hästen möter bilen och sjö­tvagningen ersätts av badkaret. Brödernas respektive ensamhet utmanas när George gifter sig med Rose, vilket innebär att ­dörren mellan brödernas båda rum låses, bokstavligt och bildligt.

Att filmen är indelad i fem avsnitt för tankarna till Jesus fem sår. Och det finns flera sår i filmen; även de är bildliga såväl som bokstavliga. Ett särskilt fysiskt sår får en viktig roll i berättelsen. Men även de bildliga såren blottlägger hur det svaga kan rymma en styrka liksom att det till synes starka ytterst kan vara svagt. Tematiken vetter in mot långfredagen, men också mot Moskva. Makten är inte alltid så stark som den verkar. Och omvänt: det svaga kan rymma en osannolik styrka.

Det är en obehaglig och mörk film. Men utan att säga för mycket, kan jag avslöja att den i någon mening slutar lyckligt. Genom ett konkret ingripande tystas plågoandarna, om än inte utan frågetecken eller viss bismak. Men också det tangerar något av det som påsken rymmer: erfarenheten av förnedring och nederlag som vänds i ljus och seger. Det är också i detta som Psaltaren 22 landar. De sista fyra orden före­griper Guds handlande på påskdagen: ”ty han grep in”.

Men den här påsken är det tydligt att vi ännu inte är framme. Så mycket mörker regerar fortfarande i världen. Bilderna från Ukraina påminner om det. Hur firar man påsk i ljuset av dem?

I boken Försoning och förvandling (Verbum 2014) skriver Jesper Svartvik om kristen tro som en påskaftonstro. Svartvik konstaterar att det nog inte finns en enda psalm om påskafton och att vi sällan ­firar några gudstjänster då. Påskafton är en dag av väntan. Mitt emellan långfredagens mörker och ljuset på påskdagen.

”Långfredagstron uppehåller sig vid ­lidandet och döden. Den söker förtvivlat meningen i det allra svåraste. Påskaftons­tron varken förnekar eller förringar detta, men den vågar rikta blicken framåt – mot påskdagen. Samtidigt är påskaftonstron medveten om att den fullständigt triumferande påskdagstron hör till en okänd morgondag. Påskaftonstron vet att den tro inte är trovärdig som menar att all strid redan är över och att all seger är vunnen.”

Det går varken att låta allt definieras av lidandet eller att låtsas som att framtiden redan vore här. Kristen tro är en tro i nuet, men i väntan och i längtan efter framtiden. En påskaftonstro helt enkelt. I år – när det är tydligt att så mycket i tillvaron alltjämt präglas av The Power of the Dog – firar jag påsk med den bilden.