Margit Sahlin – banbrytare med dialogen som livsluft

Det var i somras som Kyrkans Tidning kunde rapportera om att antalet kvinnor nu är större än antalet män inom prästämbetet. Om Margit Sahlin, som gick ur tiden 2003, hade kunnat följa med i nyhetsrapporteringen skulle hon inte ha tyckt om det.

Det säger Madeleine Åhlstedt, präst och mångårig medarbetare till Margit Sahlin.

– Jag tror att Margit Sahlin skulle ha sett med oro på utvecklingen, eftersom balansen manligt–kvinnligt var viktigt för henne.

Tillsammans med prästkollegan och teologie doktor Annika Borg grundade hon Margit Sahlin Akademin 2015, för att rädda något av ett kulturhistoriskt arv som höll på att gå förlorat.

Margit Sahlin var på många sätt före sin tid, men hon var också präglad av sin tid. Hennes syn på manligt och kvinnligt var konservativ på så vis att hon såg de båda könen som komplement till varandra.

På grund av denna ”särartsfeminism” blev hon aldrig någon samlande gestalt för de kvinnliga prästerna, noterar biskop emeritus Jonas Jonson i en Understreckare i Svenska Dagbladet från 2014, året då Margit Sahlin skulle fyllt 100 år om hon hade levat.

Hon föddes i en borgerlig och utpräglat akademisk miljö och disputerade med en doktorsavhandling på franska 1940. Därefter började hon läsa teologi.

Det var också början på en lång kamp för att hitta sin plats i Svenska kyrkan. Hon var en utpräglat intellektuell person och önskade sig ett ämbete i kyrkan för teologiskt utbildade kvinnor.  

Margit Sahlin hade ingen önskan om att bli präst för sakens skull. En gång, senare i livet, fick hon frågan varför hon velat bli den ”första kvinnliga prästen”. Formuleringen gjorde henne svarslös.

När prästämbetet öppnades för kvinnor, våndades hon, eftersom hon visste att det skulle splittra kyrkan om hon tog steget. På det viset var hon en motvillig banbrytare.

– För Margit Sahlin var det aldrig en fråga om jämställdhet, hon såg det inte så, säger Madeleine Åhlstedt. 

Vad skulle hon tycka om att bli kallad för kvinnosakskvinna?

– Då skulle hon vrida sig i sin grav och knacka på urnlocket. 

Deras livslånga vänskap och samarbete började när Madeleine Åhlstedt som barn gick i söndagsskola hos Margit Sahlin. Senare skulle Margit Sahlin spela en avgörande roll för att Madeleine Åhlstedt utbildade sig till präst samtidigt som hon börjar arbeta tillsammans med Margit Sahlin i S:ta Katharinastiftelsen. 

Hon berättar om Margit Sahlins stora ensamhet. Genom sin högkyrklighet tyckte kvinnorörelsen att hon verkade på männens villkor. Genom att vara kvinna och präst utmanade hon högkyrkligheten på ett sätt som hon inte ville. 

– Hon var kolossalt ensam, men aldrig bitter. Däremot kunde hon vara ledsen för bristen för förståelse. Kvinnorörelsen var besviken på att Margit Sahlin inte var mer militant, men hon såg det inte så. När andra gick ur Svenska kyrkan i protest mot att kvinnor inte fick bli präster var Margit Sahlin obrottsligt lojal. 

Margit Sahlins lojalitet var teologiskt grundad, men hennes situation har många likheter med vad som inom sekulär genusforskning kallas för avvikarpositionen. När personer är i stark minoritet, rent antalsmässigt, utlöser det effekter som bevarar snarare än förändrar, förklarar Charlotte Holgersson, docent och genusforskare vid institutionen för industriell ekonomi på KTH.

– Den som är i stark minoritet blir väldigt synlig på grund av att den avviker från normen. Personen blir påpassad hela tiden och då gäller det att inte göra bort sig, vilket leder till enorm prestationspress.

– Dessutom kommer majoritetsgruppen, medvetet eller omedvetet, att utsätta avvikaren för lojalitetstester, vilket leder till att avvikaren försöker reducera allt som gör att hon sticker ut, som ett sätt att visa gruppen: ”Jag är en av er”. 

Margit Sahlin ville till varje pris hålla ihop kyrkan. Hon var inte stridslysten utan såg sitt prästblivande som ett fullföljande av reformationen, förklarar Madeleine Åhlstedt. 

– För Margit Sahlin handlade hennes liv och kallelse om att tolka och översätta evangeliet in i sin samtid.

Katoliken Madeleine Fredell, dominikansyster och feminist, ser en viss ironi i Margit Sahlins tes om prästämbetets öppnande som ett fullföljande av reformationen.

– Ur ett feministiskt perspektiv var reformationen inte en framgång för kvinnor. Klostren var en möjlighet för kvinnor till högre studier och självständigt liv. Med reformationen försvann en hel kulturmiljö och möjlighet för kvinnor att leva ett självständigt liv, säger hon.

Madeleine Fredell, som var student under det progressiva 1970-talet och influerades av den katolska befrielseteologin, minns Margit Sahlin från S:ta Katharinastiftelsen. 

– För oss som var unga då tillhörde Margit Sahlin redan en annan tid, hon var intressant men lite fjärran, nästan lite skrämmande, säger Madeleine Fredell.

Madeleine Fredell har inga problem att leva sig in i vilket ”hemskt motstånd” Margit Sahlin måste ha mött. Samtidigt menar hon att det är generationerna efter Margit Sahlin som har fått ta kampen.

Annika Borg är en av dem. Hon blev själv präst i början av 1990-talet, när är en del av de hinder Margit Sahlin mötte fortfarande levde kvar.

Hon har ett särskilt starkt minne från en samling som dåvarande biskopen i Stockholm Caroline Krook arrangerade med Margit Sahlin, där Margit läste ur brev och berättade om sina erfarenheter.

– Jag blev väldigt tagen av hennes berättelser. Hon tänkte inte på sig själv som vare sig krigare eller offer. Hon ville ha en plats, men inte ta ifrån någon annan en plats.

Först 1993 beslutade Svenska kyrkan om en enhetlig syn på prästämbetet, som innebar att den som var motståndare till kvinnliga präster inte längre kunde prästvigas.

Det var ett radikalt beslut som ledde till att en grupp präster för alltid skulle vara utestängd ur Svenska kyrkan.

Feministen Annika Borg, som stridit för sin rätt att vara accepterad som kvinna och präst, har med åren kommit att se annorlunda på sina kollegor med en avvikande syn i kvinnor i yrket. 

– På senare år har jag förstått vad Margit Sahlin menade. Jag vill inte medverka till utfrysning av någon. Man kan ha olika syn på ämbetsfrågan och samtidigt vara överens och ha utbyte i många andra frågor. 

Någon feministisk förebild blev inte Margit Sahlin. I stället är hon främst ihågkommen och hyllad för dialogen, som var hennes livsluft. Hon brann för att överbrygga klyftor genom samtal och förståelse och lyckades med Katharinastiftelsen skapa en mötesplats för dialogen kyrka-samhälle.

60 år efter hennes prästvigning är Svenska kyrkan förändrad i grunden – skild från staten, med en kvinnlig ärkebiskop och fler kvinnor än män som verkar som präster.

Oavsett hur Margit Sahlin framställde sin kamp kvarstår faktum att hon är den första kvinnliga prästen som efterlämnat sig ett arv i from av ett bibliotek, ett arkiv och en verksamhet, S:ta Katarinastiftelsen, som inte längre är vad den var. 

– Hur kommer det sig att vi inte tar vara på och lyfter fram en förebild, frågar Annika Borg retoriskt.

Är det för att hon inte själv inte ville göra det till en kvinnokamp som hennes roll som banbrytare inte erkänns av kyrkan?

– Kanske är det så.