Något extra på den sista resan

Det kändes ensamt ibland, att stå där vid kistan när alla anhöriga tagit adjö och lämnat kyrkan. Det var så idén kom till Catharina Lindell. Varför kunde man inte göra något extra fint på den sista resan?

– I Danmark bär de anhöriga ut kistan till bilen, men den traditionen har vi inte i Sverige. Här säger vi oftast farväl och lämnar över till begravningsentreprenören, om det inte är jordbegravning förstås. Så det var jag och Kalle, eller vem som nu låg i kistan, som var kvar och det kändes lite tomt.

Kris ledde till mc-kort

Hon bestämde sig för att göra något som manifesterade högtidligheten och visade värdighet för den avlidne.

– När jag fyllde 30 för sju år hade jag liten kris som gjorde att jag tog mc-kort. Jag har älskat att åka motorcykel sedan dess. På sociala medier tog jag kontakt med andra kvinnor som också kör motorcykel och snart var vi 79 stycken i ett nätverk.

Så gick det till när Catharina Lindell tillsammans med bikers ur det nätverket började köra i kortege, oftast till krematoriet, bakom begravningsbilen. Nu är hennes mc-korteger så kända att de anhöriga ber om det redan vid begravningssamtalet. Under sommarhalvåret dånar hon och hennes mc-vänner fram på de skånska vägarna flera gånger i månaden.

I morfars och mammas fotspår

Människor stannar när kortegen kommer. Respekten för en bil med en kista är stor och när dessutom en större grupp motorcyklar kommer efter blir det mäktigt, säger hon.

– Döden finns mitt bland oss hela tiden. Vi kan behöva stanna upp och tänka till. Det här är ett sätt att hedra den döde och påminna om att det finns saker i livet som man behöver fundera kring.

Nu är hennes yrkesval självklart, men det var inte så från början.

Det står ”Jour dygnet runt” på begravningsbyråns hemsida. Det var just det som fick henne att tveka. Skulle hon följa i morfars och mammas fotspår fastän hon visste hur mycket hennes liv skulle påverkas? Att det inte är ett vanligt 9 till 5-arbete att ta hand om döda, utan ett kall som kräver engagemang när som helst på dygnet?

– När jag var liten var mamma ofta tvungen att gå från julaftnar, påskmiddagar och familjeträffar när någon ringde och bad henne komma. Ett dödsfall hade inträffat och hon behövdes där.

"Älskar verkligen mitt jobb"

Redan när hon var 18,19 år började Catharina hjälpa till i familjeföretaget och hon visste vad det innebar. En utbildning till lärare i bild och psykologi hann hon med innan hon 2015 hade landat i att hon ändå ville ta över.

– Det är ett fantastiskt arbete och jag älskar verkligen mitt jobb. Att få komma in i människors liv i ett känslomässigt utsatt läge och vara både professionell och inkännande är väldigt speciellt.

Alla uppdrag börjar med att jourtelefonen ringer. Någon har avlidit och den dödes kropp behöver tas om hand.

– Omständigheterna måste vara klara från början. Det får inte finnas något misstänkt eller konstigt i samband med dödsfallet, då kopplas alltid polisen in. Till exempel vid olyckor, brott eller suicid. Men är det ett naturligt dödsfall kommer jag och någon av mina kollegor för att hämta den döde.

Catharina Lindell berättar om det ”känslomässiga trassel” som de anhöriga befinner sig i.

– Vi kliver in i ett sorgehus där allting är skört och känsligt, när sorgen är som färskast. Vi arbetar så lugnt vi kan och bär ut den döde på bår till bilen. Sedan åker vi till närmaste bårhus.

Behövs ofta mycket hjälp

Vanligtvis träffas begravningsentreprenören och familjen efter några dagar för att planera begravningen.

– Oftast kommer familjen till byrån. Ibland har den avlidne i detalj förberett hur han eller hon vill ha det. Det är väldigt bra och skönt för de anhöriga att ha det så. Men oftast vet de ingenting och behöver mycket hjälp.

Vi kliver  in i ett sorge­hus där allting är skört och känsligt, när sorgen är som färskast. 

Den döde ska inte behöva ligga på bårhus längre än nödvändigt utan ska kistläggas så snart som möjligt. Det är Catharina som gör i ordning kroppen.

– Klädseln kan vara allt från finaste kostymen till mysplagg med de skönaste tofflorna. Förr i tiden var det nästan alltid en svepdräkt som ser ut ungefär som ett lucia­linne. Men i takt med att hela samhället individualiserats, har även önskemålen kring hur den döde ska se ut ändrats. Personliga föremål som en favoritskvallertidning eller foton av barnbarnen läggs ofta ner i kistan.

I samband med att den döde tas från bårhuset, görs i ordning och kistläggs, finns olika tekniska hjälpmedel för att underlätta arbetsmiljön. Som lyfthjälp till exempel.

De anhörigas klippa

Därefter bisätts kistan i väntan begravning, det vill säga placeras i en bisättningslokal. Det är oftast ett kylrum eller kapell i anslutning till där begravningen ska äga rum. Där vill de anhöriga ibland se den döda en gång till. Avskedet på sjukhus var kanske kaosartat med slangar och maskiner, säger Catharina.

– Det är en balansgång mellan att våga släppa in känslor och ändå hela tiden behålla professionaliteten. Jag ska vara de anhörigas klippa under hela den här ­tiden, men det är också en styrka att visa sig mänsklig. Jag är noga med att jag alltid är tillgänglig.

Det är en balansgång mellan att våga släppa in känslor och ändå hela tiden behålla professionaliteten.

Om det blir en fjärde generation begravningsentreprenör i familjen, vet inte Catharina Lindell. Men hennes egen dotter Jasmin är redan bekväm med att mamma ibland hämtar i begravningsbilen på skolan.

– Vem ligger där, frågar min dotter. Det är Anna, säger jag. Hej Anna, säger Jasmin. Det är inte konstigare än så för henne.