”Mer måste hända i församlingarna”

Prästen och kyrkopolitikern Sandra Ryström Signarsdotter står tillsammans med prästen och forskaren Anne Sörman under de höga valven i Storkyrkan i Stockholm. De har själva valt platsen för att berätta om sitt arbete med #vardeljus, en plats för att ”tala från hjärtat av kristen tro i Sverige”. Storkyrkan med sin 800-åriga historia får också stå som symbol för en plats där männen i sekler ägt rummet och tolkningsföreträdet. Nu står vi vid vägs ände, säger de.

– Vi har berättat, nu är det dags för fler att ta ansvar, säger Anne Sörman. För ett år sedan hade vi kommit till en punkt då vi inte accepterade att vara tysta längre. Men det måste hända mer i församlingarna. Ett år har gått
sedan det här började, och vad har kommit ut av det?

Arbetet med uppropet och insamlandet av berättelser var omfattande förra hösten. Uppmärksamheten var stor. I mars samlades representanter för nära 70 olika #metoo-upprop till ett möte med jämställdhetsminister Åsa Regnér. Och i juni gjordes ett ekumeniskt uttalande om kyrkornas särskilda ansvar och uppdrag.

Men sedan blev det ganska tyst. Vad hände egentligen? På vardeljus-bloggen kan anställda i Svenska kyrkan fortfarande dela berättelser om sexuella trakasserier, kränkningar och övergrepp i svenskkyrklig kontext. Anne Sörman lyfter upp pärmen där alla berättelserna finns samlade. Nära 400 vittnesmål som hon läst flera gånger.

Hon väljer ut några exempel och läser (se citat här intill). 33 olika berättelser handlar om övergrepp mot minderåriga, övergrepp som har utförts på läger av anställda eller vigda personer. Många kvinnor som drabbats är unga och under osäkra anställningsförhållanden, kanske är under antagning, vilket gör dem extra sårbara.

– Många av berättelserna utspelar sig i anslutning till en gudstjänst, i dessa heliga situationer där vi tror att Gud finns med på ett särskilt sätt. Övergrepp och kränkningar i sakristian eller i kyrkorummet gör något ytterligare med den som drabbas, och det måste vi som teologer ta ansvar för. Övergrepp i samband med själavård är bland det allra svåraste och bland vittnesmålen finns minst ett femtontal sådana.

– Vi vet att det här har hänt. Nu måste mer hända. Varför tar vi inte det vi vet har hänt på allvar och bär det vidare? Var är alla studiedagar och alla utbildningssatsningar? Allt förändringsarbete behöver förankras i församlingsarbetet, varje dag, i barn- och ungdomsarbetet, i vuxenarbetet, som en fråga om god arbetsmiljö. Det handlar om trovärdighet.

Anne Sörman ser sig själv som aktivist och kommer bland annat att delta tillsammans med Equmeniakyrkans pastor Esther Kazen på den nationella konferensen När gränser överskrids den 5-6 december (se intervju här intill). Dessutom kommer hon att medverka vid två samtalskvällar i Farsta församling den 28 november och den 12 december.

Prästen Sandra Ryström Signarsdotter är ledamot (S) av kyrkomötet. Hon skrev den enda motionen med koppling till #metoo-rörelsen där hon efterlyser åtgärder på nationell nivå för att förebygga arbetet mot sexuella trakasserier och övergrepp. I motionen föreslår hon ett obligatoriskt webbaserat utbildningsmaterial som certifierar stifts och församlingars faktakunskaper om vad lagen säger om vad som räknas som sexuella trakasserier. ”Svenska kyrkan ska bli en arbetsplats där detta inte ska förekomma.”

– Jag har en dröm att Svenska kyrkan inom tio år ligger längst fram vad gäller de här frågorna. Vi ska bli den arbetsplats som folk talar gott om, vi ska bli det goda exemplet. Tar vi inte vårt ansvar nu kommer vi att stå på fel sida om historien.

Hon är glad över att kyrkolivsutskottet gett motionen ett bredare uppdrag. Enligt utskottets betänkande förelås att kyrkostyrelsen får i uppdrag att se över hur man kan ta arbetet vidare. Hur ska sexuella övergrepp och trakasserier förebyggas på ett nationellt plan? Särskilt fokus ska ligga på att göra ålders- och könsmaktsordningen synlig och hur ska man utveckla det arbete som redan pågår?

– Kyrkan får inte blanda ihop den gudomliga förlåtelsen med arbetsgivaransvaret som vilar på kyrkoherden och kyrkorådet. Gud förlåter människan, men som chef har du ansvar och lagar att följa. En del inom kyrkan har gått vilse i de här frågorna.

Sandra Ryström Signarsdotter har själv ringt runt till en handfull stift för att höra hur de arbetat med #metoo och #vardeljus under året.

– Västerås var det enda stift som jag talade med som arbetat systematiskt med de här specifika frågorna sedan 2016 genom programmet Effata ”(öppna dig” på arameiska). I kyrkoordningen står det tydligt att stiften måste ha beredskap för att hantera en kris genom betald personal på stiftet. Men vad är en kris? Om inte alla dessa kvinnors vittnesmål om våldtäkt, övergrepp och trakasserier är en kris, vad är det då?

Sandra Ryström Signarsdotter säger att en stor del av arbetsmiljöansvaret vilar på kyrkoherdarna.

– Jag önskar att kyrkoherdarna under året som gått hade lyft frågan och undersökt om åtgärder måste vidtas. Det har hänt för lite. Men nu, bland annat i och med min motion, känns det som att det börjar hända saker. Jag hoppas att vi kan säga att nu skriver vi historia. Vi befinner oss mitt i det. Det här är så starkt och stort att det inte kommer att kunna stoppas.