Mika Wallander debuterar med bok om livet som adopterad

Hur beskriver man sagan om sitt liv? 

I det här fallet – genom att förklara vad den inte är.

– Det är inte berättelsen om det lyckliga slutet, om man med det menar återförening med biologiska föräldrar eller släktingar. Det är inte heller en berättelse om besvikelse, frustation och adoptionskritik. 

Nej, i stället handlar den om att lära sig leva med frågorna och att försonas med sitt liv. 

Vill göra tvärtom

Det säger kyrkoherden Mika Wallander som debuterar med självbiografin Bortom tjuvarnas marknad. 

Adoptionslitteraturen är vid det här laget en egen genre. Både en och två generationer har hunnit växa upp och sätta ord på sina erfarenheter. Inte sällan utgör de såriga uppgörelser kring svek från samhällets eller de närståendes sida. Eller smärtsamma skildringar av mellanförskap och känslan av att inte riktigt höra hemma. 

Oavsett underkategori finns ett gemensamt drag: att skriva fram adoptionserfarenheten som unik. Som något som skiljer den adopterade från andra. 

Mika Wallander vill med sin berättelse göra tvärtom.

– Det som blivit tydligt i mitt arbete som präst är att många människor bär på trauman eller svåra händelser från uppväxten. Vi har alla olika erfarenheter som lever kvar i våra kroppar. För mig är det en försonande tanke. Jag använder många citat från Bibeln, kopplade till min livsberättelse, men som också är generella och som visar hur man kan leva vidare med brustna relationer i bagaget och ändå känna sig hel.

Mardrömmar och nattskräck 

Mika Wallander föddes i Indien 1980. Den första tiden är mestadels höljd i dunkel. 

Några fakta finns ändå att luta sig mot. Hon vet att hon separerades från sin biologiska mamma när hon var ungefär ett år. Separationen var sannolikt otäck, ­säger hon. Från barndomen och långt upp i tonåren hade Mika Wallander återkommande mardrömmar och nattskräck där ett separationstrauma återupprepades. Senare efterforskningar har bekräftat hennes kroppsminnen.

Hon togs till ett barnhem för att en kort tid senare hamna på sjukhus för fattiga och sjuka barn, ­varifrån hon sattes i en indisk ­fosterfamilj. 

1982 adopterades Mika Wallander av sina svenska föräldrar. 

Stabil uppväxt i Sverige 

Uppväxten var trygg med ekonomiskt och känslomässigt stabila förhållanden och med en närhet till kyrka och andlighet. Föräldrarna manifesterade sin tro genom sitt sätt att vara och mormor öppnade dörren till livets djupdimension genom sina dikter och sin kärlek till språket.

Dessutom rådde total öppenhet om ursprunget.

– Jag har alltid vetat att jag är adopterad och jag har alltid fått veta allt som mina föräldrar har vetat om min bakgrund.

Ändå har det funnits faser av förvåning och upptäckt, säger Mika Wallander. 

– Vi bodde några år i USA, där mitt utseende aldrig ifrågasattes. Det var först när vi kom hem till Sverige och jag som tioåring, genom andras ögon, upptäckte att jag är brun. 

"Glad över mina indiska rötter"

Mika Wallander säger att det förde bra saker med sig.

– Jag insåg att jag aldrig skulle kunna passa in i vithetsnormen och kunde släppa alla försök att vara som alla andra. Jag fick vara mig själv ganska direkt och vara stolt och glad över mina indiska rötter. 

Hon har återvänt några gånger. Till Mumbais myllrande gränder. Till en särskild järngrind. Och till arkiven över omhändertagna barn. Några frågor har besvarats, men inte alla. I dag är Indien en plats där hon mår bra och som hon känner sig som en del av, ­säger hon.

Har inga öppna sår 

Adoptionskritiken och debatten kring den internationella adoptionsindustrin har gått i vågor. Särskilt i Sverige har flera uppmärksammade avslöjanden gjorts om hur barn stulits från sina föräldrar. Sverige var under en tid det land i världen som adopterade flest barn. 

Mika Wallander har följt diskussionen och tycker att granskningarna är viktiga. 

Men på ett personligt plan är det inte uppgörelsen som står i fokus, säger hon.

– Det har skett en förskjutning hos mig. Jag har inga öppna sår och lever inte med ett aktuellt trauma. För mig har tankarna mer kommit att riktas åt min landsmoder och mot frågan om hur kvinnor har det överhuvudtaget. 

Viktigt med jämställdhet 

”Landsmoder” är det ord som Mika Wallander använder om sin biologiska mamma.

– Om det hade varit jämställt mellan kvinnor och män är frågan om det ens funnits barn som saknade föräldrar eller blev stulna. Övergivna barn hör nog samman med olika former av strukturer som förtrycker kvinnor och flickor. För mig är sådana frågor viktigare än hur det var just i mitt fall. 

När adoptionerna var som mest omfattande sammanföll det med en tidsanda då idén om Sveriges som världssamvete var stark. Adoptionsbranschen var från svensk sida idealistiskt driven och att ta emot barn från ”tredje världen” sågs som en solidaritetshandling. Många adoptivföräldrar var kyrkligt engagerade. 

– Det finns en naturlig vilja hos kristna att vandra fredens väg och hjälpa till exempel föräldralösa barn. Den inställningen är sund och medmänsklig, säger Mika Wallander.

Började läsa teologi efter studenten

Men den kommer också ofta med en värdering av vilken sorts liv som är bättre och sämre, och då blir det genast problematiskt, menar hon.

– I granskningar som gjorts bland till exempel utsända missionärer från Pingströrelsen finns den här inställningen att man tänkte att barnen skulle få det bättre av att lyftas ur sitt sammanhang. 

I närmare 18 år har Mika Wallander varit präst. Det började med en konfirmationspräst som såg att hon hade ”teologiska anlag”. Efter studenten började hon läsa teologi för att lära sig mer om människor och tro. Adoptionserfarenheten var en viktig drivkraft. Mika Wallander ville förstå de andliga rötterna; att känna respekt för att hon likaväl hade kunnat bli hindu.

– Som kristen vill jag inte se ner på den person som jag kanske hade varit om jag inte blivit adopterad.

Händer att hon möter fördomar

Under en tid arbetade hon i nätverket Sveriges multireligiösa guider. Mika Wallander åkte på en internationell konferens där hon mötte en mångfald och en miljö där ingen försökte pracka sin sanning på andra. 

Nu utspelar sig hennes yrkesliv i ett Sverige där utvecklingstrenderna möts och korsas. Där finns Svenska kyrkans nya minoritetsidentitet som lokalt ofta korsas med en kvardröjande majoritetsposition. Där finns den framväxande rasismen och fördomarna om hur en riktig svensk – och för den delen, en riktig präst – ser ut. 

Det händer att Mika Wallander får kommentarer om att hon talar bra svenska eller frågor om var hon kommer ifrån. 

Då ekar mormors ord inom henne.

– Min mormor har präglat mig jättemycket. Hon kom från norra Sverige och visade på olika sätt hur hon trodde på mig. Både hon och mina föräldrar lärde mig att lita på att jag har samma rätt att vara här som alla andra.

Rätten att finnas och berätta

Mika Wallander hoppas att boken ger läsaren samma känsla av att ha rätt att finnas och berätta. 

Men också att den ger ork att höja blicken.

– När man delar sin livsberättelse öppnar det för andra att våga göra samma sak, varje människa har rätt till sin egen historia och ingen ska få säga att ”ditt liv var såhär”. Samtidigt behöver man inte älta och grotta sig. Livet är mycket större än den egna personen.