Nordiska konfirmandledare samlas på Uppsala slott

Det hålls en nordisk konfirmandledarkonferens vart annat år. Finland, Danmark, Norge och Sverige turas om att stå värd. Trycket på årets konferens, som arrangeras av Svenska kyrkan, har varit stor. De ursprungliga 200 platserna tog snabbt slut. Då bokade man den största lokal man kunde, Uppsala slott, berättar Anna Lundgren, handläggare för konfirmandfrågor på kyrkokansliet.

– Konferensen är till för dem som står mitt i konfirmandarbetet. De flesta är engagerade ledare i församlingarna. Omkring 400 är från Sverige, resten är från de andra nordiska kyrkorna, säger hon.

Vad handlar konferensen om?

– Utgångspunkten är de utmaningar vi står för. Vi kan som församlingar och ledare känna sorg och skuld över att vi inte når så många som vi vill, över att andelen konfirmerade minskar. Det får vi lämna.

– Vi måste se hur de ungas livssituation ser ut. Våra unga står inför nya utmaningar, världen förändras snabbt och den psykiska ohälsan ökar bland ungdomar. Vi kan bidra till en bättre existentiell hälsa genom konfirmandarbetet och ett gott ledarskap där.

Anna Lundgren menar att konfirmandverksamheten i Sverige måste förändras och bli mer diakonal.

– Den är på väg att bli det, men måste bli så i ännu större utsträckning. I dag lever så många unga med en ångest inför jordens och livets framtid, klimatförändringarna får dem att ställa sig frågor om man ska skaffa barn. I konfirmandarbetet kan vi förmedla hoppet i den kristna tron.

Detta är en nordisk konfirmandledarkonferens. Hur stora likheter finns det mellan de nordiska länderna?

– I Sverige har sekulariseringen och traditionens försvagning gått längre, men man kan se en liknande utveckling i de övriga länderna. Men det finns ju skillnader. För att få gifta sig i Finlands evangelisk-lutherska kyrkan måste man ha varit med på konfirmationsundervisningen, skriftskolan. Det håller uppe statistiken.

I Danmark sker mycket av konfirmandarbetet i samband med skolan, där är konfirmationenen mycket av en vuxenblivanderit, som vårt studentfirande ungefär. Det är ofta en stor fest, med dyra presenter och fina kläder. Även i Norge firas konfirmanderna stort, berättar hon.

– Men vi har gemensamma utmaningar och den viktigaste är: hur möter vi unga människor?

Om en ung människa i dag frågar: Varför ska jag konfirmera mig egentligen? Vad svarar du då?

– Du får möjlighet att fundera över existentiella frågor, över livsfrågor och över tron. Du får veta mer om och växa i den tro du döpts in i. Du får stanna upp, utan krav, och du får möta andra människor. Du får också en möjlighet att upptäcka vem Gud är och att Gud finns där och älskar dig villkorslöst.

– Det är en chans du ger dig själv och du får större förståelse för den historia och det sammanhang du kommer ifrån. Du blir inte historielös.