– Efter det har en annan vandringsgrupp, en skotsk grupp konstnärer, Pilgrimage to Cop26, ordnat en välkomstceremoni åt oss i en sikhisk församlingslokal.
Hur känns det att komma fram?
– Det känns stort, efter att ha vandrat i 15 veckor. Vi har gjort det så länge att det nog blir både härligt och sorgligt.
– Vi är stolta över att vi kommit igenom detta. Det känns som att vi tar ett ansvar för att lyfta klimatfrågan, vi går inte bara för oss själva utan också för människor vi har mött på vägen – några har sagt att vi gör detta för deras barn - och att vi bär med oss de människor i syd som drabbas först och hårdast av klimatförändringarna.
Vad har varit tungt i vandringen?
– Nyligen blev hela gruppen förkyld – det var inte covid, vi har testat oss flera gånger – men det är tungt att gå två och en halv mil per dag när man är sjuk. Och nu sista veckan har några övernattningar inte fungerat, så vi fick ta tåget tillbaka till Edinburgh på kvällen och sova där. Det känns ju trist.
– Sedan den 25 september, från Münster, har vi gått med en grupp från Tyskland, De är ett tjugotal vi sju – åtta. Alla har sovit i samma i sovsalar, på tunna liggunderlag, med folk som snarkar. Då sover man inte så bra. Det har varit lite tungt.
Vad händer nu?
– På lördag kommer vi att vara med i en manifestation i Glasgow, tillsammans med andra pilgrimsgrupper.
– På tisdag kväll ska jag vara med som representant för pilgrimsgrupperna och lämna över vår budkavle och alla namnunderskrifter till stöd för klimaträttvisa som bland andra Act Svenska kyrkan samlat in. Det är konferensens presidium som tar emot dem.