Olyckan gjorde Martin Engqvist förlamad

Hösten 2000 vaknade Martin Engqvist upp på intensiven på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Han kunde inte röra sig och andades genom en respirator. En knapp vecka tidigare hade han varit i Frankrike för att i jobbet som frilansande motorjournalist testköra en sportbild. Något gick fel och bilen kraschade ner i en ravin.

– Jag bröt fjärde nackkotan vilket innebär att min skada är komplett. Jag har inte någon känsel eller funktion nedanför axlarna.

Den första tiden på sjukhuset beskriver Martin Engqvist som väldigt svart.

– Stundtals ville jag inte leva. Eller, jag kände att jag inte skulle orka.

Efter sju månader på sjukhuset kunde han flytta hem. Sedan väntande en lång och smärtsam process av att anpassa sig till ett helt nytt liv, med assistans dygnet runt.

– Första året var ett helvete. Varenda dag var en årsdag. Första födelsedagen, bröllopsdagen, jul och nyår. Första sommaren jag inte kan åka till min favoritstrand och känna sanden mellan tårna.

Men med stöd från hustrun Helga Baagøe, familjen och kollegorna kunde Martin Engqvist så småningom började se ett värde i livet igen. En viktig del i processen tror han själv var att återvända till jobbet som journalist. Medieföretaget Spoon som han tidigare frilansat för anställde honom när han fortfarande låg kvar på sjukhuset.

– De kände mig och fattade att jag hade skallen i behåll och det var den de var intresserade av.

Engagemanget mot dödshjälp kom efter att Martin Engqvist sett Tom Alandhs dokumentär om den totalförlamade Jocke Alpgård som åkte till en klinik i Schweiz för att avsluta sitt liv.

– Jag recenserar inte hans beslut. Alla har rätt att ta sitt liv, men någonstans började jag känna att det där låg ganska nära mig.

Martin Engqvist säger att en legalisering av dödshjälp medför stora dilemman som förespråkarna tar alldeles för lätt på.

– Om de skulle tänka sig att dödshjälp är för alla, oavsett fysisk eller psykisk diagnos, vore det mer logiskt. Men om staten ska sätta upp kriterier har man inför en sorts skala över människovärdet. Ditt liv kan vi tänka oss avsluta, men inte ditt.

Att använda vården till att hjälpa människor att dö, det sänder fel signaler om hur samhället ser på sina medborgare, säger Martin Engqvist.

– Du ska inte behöva tveka på vad man satsar på. Den palliativa vården är inte utbyggd i Sverige, hemtjänsten fungerar inte, personlig assistans som jag är beroende av nedmonteras. Ska man då införa dödshjälp?

Martin Engqvist är också orolig för att en legalisering enligt den modell som praktiseras i till exempel Oregon i USA, där enbart sjuka människor som bedöms ha mindre än sex månader kvar att leva kan få hjälp att dö, bara skulle vara ett första steget. I och med att acceptansen ökar tror han att även människor som är psykiskt sjuka eller känner sig som en börda för anhöriga eller samhället kan komma att beviljas dödshjälp.

– Dessutom sker det inom all sjukvård misstag och felbedömningar. Hur många felbedömningar av dödshjälp kan vi acceptera för att kunna införa det? Fem stycken? 30?

Det går att se på frågan om dödshjälp utifrån hur många aspekter som helst, säger Martin Engqvist. Men det som han i huvudsak grundar sitt engagemang i är övertygelsen om att ett samhälle varken kan eller bör sätt upp kriterier för vad som kan anses vara ett värdigt liv.

– Om någon hade frågat mig för 20 år sedan hur det skulle vara att vara förlamad från axlarna och ner, få hjälp att gå på toaletten, äta och duscha, då hade jag nog sagt att det vill jag inte vara med om. Men nu sitter jag här. Jag har fortfarande svarta dagar, men vill absolut vara med ett tag till.