Varför vill du bli biskop i Visby?
– Jag lockas just av kombinationen lokalt och globalt. I Stockholms domkyrkoförsamling där jag arbetar sedan mer än ett decennium har vi 3 000 tillhöriga, alla känner alla i Gamla stan, samtidigt kommer under sommaren fler än 4 000 turister från hela världen till Storkyrkan, dagligen. Genom att Visby stift består av små enheter, såväl på Gotland som i Skut, finns också där en småskalighet och närhet, samtidigt strömmar turisterna till Visby och åtskilliga av Skut-församlingarna ligger i bullrande miljonstäder. I dessa olika miljöer finns dock en gemensam nämnare: mötet med den enskilda människan.
Hur skulle det märkas på ön och inom Skut om du blir biskop?
– Redan som liten drabbades jag av en kärlek till medeltiden. Gotlands kyrkor är inte bara medeltida – de utgör en unik samling tämligen orörda kyrkomiljöer med konstskatter som hela världen borde få uppleva. Med min mångåriga erfarenhet från turistbranschen vill jag samverka med riksantikvarien och Länsstyrelsen så att turister med bara några timmar på ön ändå kan lämna Visby, möta äkta medeltid och få närproducerad mat. Sedan vill jag hjälpa präster och diakoner med deras dagliga böneliv så att de känner att de arbetar med Gud, inte åt Gud. Skut består av små enheter som verkar isolerade från varandra. Jag vill genom digital teknik skapa regelbundna möten för alla som arbetar och verkar i Skut så att de känner att de ingår i en större gemenskap. Via zoom bjuder jag till bön varje dag så att Kristus blir den förenar oss. Jag tror också att de strukturella frågorna för Skut behöver adresseras. Sven-Erik Brodds utredning har ju visat att ekonomi, styrning, främjande och visitation ligger utspridda på många instanser, vilket riskerar att skapa otydlighet och tröghet.
Har du någon koppling till Visby stift?
– Under det treåriga projektet Dela tro-dela liv samverkade domkyrkorna i Stockholm, Visby och Strängnäs. Jag besökte då Gotland flera gånger och fick lära känna åtskilliga landsortskyrkor. Mitt starkaste minne från Gotland är annars en god väns prästvigning i början av 90-talet. Dagen därpå samlades hela stiftets präster i Mariakapellet för ett prästmöte. Den förtätade andliga gemenskap jag kände där har jag burit med i alla år. När jag på 1980-talet arbetade som reseledare upptäckte jag Svenska kyrkan i Rom, Paris och Alexandria. Deras stöd i samband med död och kriser var ovärderlig.
