Relationer ger trygghet i de utsatta förorterna

Solen lyste över Kronogården i Trollhättan när tvåhundra deltagare i konferensen Trygghet i våra stadsdelar gick för att äta lunch i den syrisk-ortodoxa kyrkans lokaler. Från gårdarna hördes barnrop, några pojkar sparkade boll i närheten. Allt tycktes fridfullt.

– Men här skulle det smälla om Paludan kommer hit, sa en del­tagare.

Många förortsförsamlingar i Svenska kyrkan lever i den spänningen, i mångkulturella stadsdelar som är rika på gemenskap och generositet, men där det också finns kriminalitet och våld. Flera deltagare i konferensen, som var den första som hållits sedan 2019, kom från platser som nyligen drabbats av upplopp.

Katja Wiebe, integrationspedagog i Skäggetorps frörsamling, Linköpings domkyrkopastorat, hade en stor pin med texten ”Jag älskar Skäggetorp” på bröstet.

– Det känns viktigt att vara här på konferensen. Man möter andra församlingar som liknar vår. Vi kan prata med andra och förstå varandra utan att först behöva förklara så mycket, sa hon.

Hon berättar om den intensiva tiden i samband med att dansk-svenske Rasmus Paludan, parti­ledare för det danska invandringskritiska partiet Stram kurs, skulle bränna ett exemplar av koranen i Linköping.

Församlingen ­samarbetade bland annat med moskéerna i området för att försöka lugna människor, och det fanns önskemål om att även kyrkan i Skägge­torp skulle ringa i sina kyrk­klockor. Till slut avstod kyrkan, bland annat för att det skulle kunna leda till en anmälan till domkapitlet.

Även om inte upploppet förhindrades i Skäggetorp så är Katja Wiebe övertygad om att Svenska kyrkan behövs i området.

– I vår församlingsinstruktion står det att världen ska leva, och vi måste finnas till även för dem som inte är medlemmar i kyrkan, säger hon.

I Örebroförorten Vivalla blev det också oroligt i samband med Paludans koranbränning där, och många var upprörda redan när det ryktades om att Paludan ­skulle komma till Örebro.

Inför hans besök samtalade prästen Moni Höglund i Mikaels församling med andra föreningar och trossamfund besök om hur situationen skulle kunnna lugnas ner.

– Vi tänkte först att vara på plats med våra muslimska vänner, men polisen avrådde bestämt från det, sa hon.

I stället anordnade man en samling i Folkets hus, som flera ungdomar kom till. Nu, efter upploppen, frågar sig Svenska kyrkan och andra hur de kan gå vidare i framtiden. Moni Höglund tror att kyrkans roll är viktig.

– Jag tänker att vi gör skillnad, främst genom samarbete med andra. När det händer någonting så kan vi tillsammans reagera snabbt, säger hon.

Men hur är det då med framtiden för förorterna? Frågan gav få glättiga svar, och något sådant gav heller inte Moni Höglund, trots att hon kallar sig en obotlig optimist.

– På sitt sätt går det åt rätt håll. Men det tar tid, jag tänker att det handlar om att bygga förtroende och skapa relationer, säger hon.

Konferensen Trygghet i våra stadsdelar pågick i tre dagar och innehöll både föredrag och workshops. En av föredragshållarna var Per Brinkemo, journalist och debattör, som för snart tio år sedan uppmärksammade klanens betydelse bland svensksomalier, något som fick somliga att ­kalla honom för rasist. I dag är han en ofta anlitad föredragshållare.

Många av ­konferensdeltagarna som lyssnade till honom i en hörsal i högskolan i ­Trollhättan nickade instämmande när han förklarade varför värderingar hos människor från klansamhällen krockar med svensk statsindividualism. Per Brinkemo sa att ­familjen och släkten kommer att få större betydelse i Sverige i framtiden, vilket kan undergräva den tillitskultur som hittills präglat Sverige. Kyrkan kan dock vara en kraft som står för det universella, menar han.

– I kyrkan samlas man runt något större, trots att man inte känner varandra, sa han.

Per Brinkemo berättade att han nyligen läste om Bibeln och att han då slogs av hur djupt präglat Gamla testamentet, och även ­delar av Nya testamentet, är av hederskultur och familjeband. Men i urkyrkan sker ett skifte. Där är inte längre någon jude, grek eller träl.

– Kristendomen är bättre än ni fattar! sade han.

Men gör Svenska kyrkan någon skillnad i utsatta områden? När Kyrkans Tidning frågar Per Brinkemo så svarar han att det är hans erfarenhet. Han arbetade i flera år i en svensksomalisk förening i Malmö och samarbetade då med Svenska kyrkan kring läxhjälp och andra sociala insatser.

– Dessutom finns det en särskild poäng med att invandrare får möta svenskar i kyrkan som inte är tjänstemän vid myndigheter, säger han.

Beatrice Lönnqvist är kyrko­herde i Botkyrka och ord­förande i nätverket ”Framtiden bor hos oss” och hon tror också att Svenska kyrkan måste satsa i dessa stadsdelar. Hon berättade att för många församlingar var påskupploppen inte något helt nytt, liknande upplopp har förekommit tidigare.

– Så församlingarna vet vad de gjorde då och vad de ska göra nu. Det som vi framförallt gör är att vi samarbetar med civilsamhället. Det är ett samarbete som måste byggas upp under perioder av lugn.

Även andra händelser, som tid­igare betraktades som extrema, har blivit närmast vardag i vissa förorter.

– I dag har vi rutiner för hur vi hanterar dödskjutningar, ­vilket förstås kan tyckas sorgligt. Vi ser bland annat till att en ämbets­bärare åker till platsen, något som vi vet att människor är väldigt tacksamma för.

Kan Svenska kyrkan dämpa ­konflikter och bidra till tryggare områden?

– Vi tror att om goda krafter syns så dämpar det konflikter. Jag vet att alla deltagare här på konferensen har sina egna kontaktnät i områdena och det är oerhört betydelsefullt, det är något som för samman människor.