Py Bäckman prisas: "Min tro har nog alltid funnits där"

Py Bäckmans röst var den starkaste i soundtracket till min ungdom. Det var åttiotalets mitt, och alltså långt före #metoo. Rätt mycket fick unga tjejer tåla. Py Bäckman? Hon tålde inte. Hon skrev texter som Hellre ogräs (än en bräcklig lilja). I kompisgänget sjöng vi för full hals. Det gav oss lite mer kraft att stå emot, att hitta vår kärna mitt i allt trassel som livet slängde på oss.

Och hittar jag min styrka ja då är jag hellre grå

Än att flyktigt tjäna ögonen till fägnad

och alla mina vassa taggar

kan du klappa på

medan jag söker mig till det jag blivit ägnad

– Jag har alltid bearbetat det jag upplever i mina texter. Och jag är inte unik, alla vi som lever får gå igenom samma saker. Någon dör, eller någon ger sig av och lämnar oss ensamma. Andra saker kan vi alla enas om: Man vill inte bli förtryckt. Eller illa behandlad.

Nu sitter vi under en björk i hennes trädgård i Stavsnäs i Stockholms skärgård. Py Bäckman exploderar i ett djuphest skratt med jämna mellanrum – vi pratar allvar men tillvaron kan vara dråplig. Tidsenligt har vi våra datorer emellan oss, hon skickar ibland över en låttext eller en dikt för att understryka ett svar. Sen kan jag säkert fatta själv.

Jag är här eftersom hon blivit invald i Swedish Music Hall of Fame. Py Bäckman har satt ord på det svenska folkhemmet, lyder motiveringen. Kanske tänkte de på senare låtar. Som Stad i ljus – både text och musik av Py Bäckman. Eller på de stora framgångarna med Nordman, eller kanske på Svenska kyrkans Psalmer i 2000-talet?

Det är hur som helst en väldigt fin utmärkelse. Den binder ihop en lång karriär och Py är glad. Hon firar med ett nytt rockigt album som snart ska släppas, och med att ge sig ut i kyrkorna igen. Den där rösten som spillde styrka över på oss ungdomar bär numera en annan slags kraft. Den formulerar hennes tro, med den uppriktighet som alltid varit Py Bäckmans signum.

– Fast min tro har nog alltid funnits där, jag har bara inte uttryckt den. Tidigare var jag också försiktig med att använda ordet Gud i profana sammanhang. Jag har kanske varit lite rädd att stöta bort någon, så är det ju här i Sverige – tro kan uppfattas som något konstigt.

I det tidiga genombrottet som soloartist är i stället ett feministiskt stråk framträdande. Hon råkade springa med huvudet före in i en oerhört mansdominerad musikervärld. På detta var hon inte beredd.

– Jag kommer från ett matriarkat. Min egen mamma var mån om sin personliga frihet och hon tog hand om mig ensam med hjälp av min mormor. Med min dotter Ävve var det likadant. När jag jobbade var Ävve tryggt i Hälsingland hos min mamma. Eller hos vår fina dagmamma som bodde i samma portuppgång som oss.

Matriarkatet, musiken och kyrkan formade den unga Py Bäckmans liv. Att vara med i kyrkokören var självklart, och efter söndagsskolan väntade mormor på kyrkbacken för att ta med sitt barnbarn till gudstjänst. Pappan var okänd, under de här åren hängde han med Klarabohemerna. Kanske visste han inte ens om sin dotters existens.

Pappans identitet var en hemlighet som Py Bäckman för några år sedan berövade sin mor genom ett dna-test. Var det rätt, vänder sig mamman i sin grav? Av vilka anledningar valde hon att hemlighålla Pys pappa? Gåvan att sent i livet få syskon, en lillasyster och en nästan jämnårig bror, jämnar ut. Lillasyster bor i Stockholm och de ses ofta, men pappan är död. Många vänner är också döda.

Det är stort att inte veta

Vi får lära oss att tro

Och i hjärtat får vi leta

Efter den som ger oss ro

Det är stort när hösten kommer

Vi får skörda det vi sått

Blev ett enda frö en blomma

Blev det ändå något gott

(När hösten kommer)

Hur livet har levts, var någonstans i spänningsfältet mellan ont och gott hon befinner sig – det är vad Py Bäckman ofta sjunger om nu. Texterna är mejslade med omtanke om dem som ska ta emot dem. Py refererar till Hamlet: ”Upp flyga orden tanken stilla står, Ord utan tanke himlen aldrig når”. Det gäller alla hennes texter, men främst psalmerna.

– Psalmer är komprimerad kärlek! De ska musikaliskt vara väldigt enkla, alla i församlingen ska kunna vara med och sjunga dem. Och de har ett ändamål. De ska vara till tröst, eller som doppsalmen Lilla liv ge uttryck för glädje och tacksamhet.

Den senare skrev sig själv, Py Bäckman hade just blivit mormor när hon skrev sina bidrag till Psalmer i 2000-talet. De kom ut 2006, samtidigt började hon turnera med Rune Broberg i kyrkor. Det är här bojorna släpper, och nu finns ingen hejd. Att få sjunga ut om Gud är befriande, och för det mesta blir det lovsång. Men musiken blir utlopp också för undran och för tvivel.

När vi pratar om att komma ut som troende skickar Py över Tron på en himmel.

Jag har kanske timmar kvar, ändå har jag inget svar

Frågorna kom alldeles för sent

Men jag gör så gott jag kan, det är svårt att vara sann

Det är lätt om samvetet är rent

Om det finns ett efteråt, nån som hör mig, så förlåt

Finns det något sätt att börja om?

– Så är det. Frågorna kom sent. Men jag är modigare nu. Man måste få ha sin tro, man måste få använda ordet Gud. Sen vet inte jag vad Gud är, det står utom mänsklig förmåga att omfatta det. Men jag kan undersöka det i mina texter. Vad kan Gud vara för mig?

Mamman, som gick bort 1997, är en stark inspiration i sökandet: Om inte alla fick komma in i paradiset ville inte hon heller dit. Dikten ”I skogen” har Py ibland läst i kyrkor. Det brukar sluta med att hon skickar texten till flera i publiken som vågat sig fram för att fråga efter den.

Hon talar om Gud och den Andra

Som hittar oss nakna i skam

Hon tror att dom sörjer varandra

i smärta att aldrig nå fram

Hon säger att Gud skall förlåta

den allra svartaste själ

För oss är det kanske en gåta

att någon kan vilja så väl? 

För henne får ingen bli över 

Var finns väl förlåtelsen då?

Den gåva som mänskan behöver

Den största en männska kan få

Även döden är ett mysterium, precis som Gud. Om det handlar många texter.

– Döden är svårt, här finns en tröskel att komma över. Jag undersöker, för jag vet inte hur det är att vara död. Än i alla fall. Men döden har alltid varit förunderlig och utifrån att den finns behöver vi skriva om den. Det har vi gjort i alla tider.

I de texterna kan också lite av raspet återkomma, i ord och i röst. Det låter som en yngre Py Bäckman, den som gör uppror och håller emot. På det nya rockalbumet kan det hända att det kommer att finnas en låt med titeln Säg adjö nu, ska du dö nu? Eller kanske inte. Här är uppriktigheten ganska rå, och det sista hon vill är att såra.

– Jag tycker att jag inte ska behöva vara rädd för att skriva om något över huvud taget, eftersom jag ju skriver om mig själv. Samtidigt är jag lite orolig att väcka anstöt hos äldre, det vill jag verkligen inte. Fast snart finns det väl inga som är äldre än jag. 

En tanke får det djupa skrattet att välla fram igen. Py Bäckman har just konstaterat att hon aldrig kommer att sluta skriva musik, inte förrän hon dör.

– Fast då ska jag ha ett album färdigt att släppa. Det ska inledas med ”Jag lever”...!