Så blev religiös symbolik slagträ i Ryssland

I dessa dagar, när det obegripliga hänt att Ryssland invaderat sitt eget broderfolk i grannlandet Ukraina, finns ett behov att gripa efter varje möjligt halmstrå av rationell förklaring.

Per-Arne Bodins bok Rysk kultur i tusen år är ett sådant halmstrå, även om den är skriven med andra avsikter än att lindra den sorg som jag personligen känner inför Rysslands barbariska framfart på mark som dess president kallar helig. Helig därför att den ryska historien är så intimt förknippad med storfursten Vladimir av Kiev som år 988 antog den kristna läran.

Kiev är själva roten, men det blev Moskva som efter Konstan­tinopels fall utropade sig till det tredje Rom, ett anspråk inte bara på att vara en enande kraft inom kristendomen utan också cent­rum för en världslig stormakt.

I Per-Arne Bodins bok kan vi följa hur den religiösa symboliken, ikonmåleriet, kyrkorummet och de monument som rests över den förste kristne härskaren, är relevanta som slagträn i dagens politiska sammanhang. Den skulptör som utformat statyn över Vladimir, rest i Moskva så sent som 2016, stödjer själv tanken på att Kiev en gång i framtiden ska vara huvudstad i ett rike gemensamt för ryssar och ukrainare.

2020, till 75-årsminnet av det andra världskriget, invigdes en jättelik katedral i Patriotiska parken utanför Moskva. I kyrkan avbildas inte bara hjältarna från det som i Ryssland kallas Det stora fosterländska kriget, kampen mot Nazityskland, utan också Putin-regimens militära framgångar, inklusive annekteringen av Krim, där furst Vladimir anses ha emottagit sin frälsning. Den ryska kyrkans överhuvud, patriarken Kirill, som invigde katedralen tillsammans med Putin, stödjer i dag invasionen av Ukraina, som han kallar en ”metafysisk strid”.

Det metafysiska som Kirill syftar på är den urgamla fejden om den ryska kulturen ska ses som en del av den västerländska, eller som en egen kategori, mitt emellan väst och öst.

Det är i det perspektivet man måste förstå skräcken hos både den ortodoxa kyrkan och kretsen kring Putin inför risken att Ukraina helt införlivas i Väst­europas gemenskaper. Då skulle drömmen om ett samlat ”Storryssland” i hägnet av en nyväckt ortodoxi vara krossad för alltid.

Det spännande med Bodins bok är att den på ett elegant sätt, i korta fristående essäer, visar hur den ryska kulturen kan läsas på olika sätt beroende på vilken historisk utgångspunkt man väljer. Så kan klassisk rysk balett bli till liturgi, Malevitjs tavla Svart kvadrat en ikon, liksom Solovetsk i Vita ­havet är både ett kloster och en del av historien om Gulag.

Och för att ta oss rätt in i nu­tiden hjälper oss författaren att se Pussy Riots upptåg i Frälsarkatedralen i ljuset av den ryska kyrkans komplicerade förhållande till ”heliga dårar”.

PS. För den som behöver fler halmstrån att gripa efter i dessa mörka tider, finns också den nyutkomna Det fallna imperiet av Martin Kragh. Rekommenderas.

Malcolm Dixelius