Gravtypen som allt fler väljer: "Praktiskt och lättskött"

– Askgravplatser är populära. Har man inte en på sin kyrkogård vill man gärna ha det. Vi anlägger en till två askgravplatser varje år på landsbygden och i stan måste vi bygga ut de askgravplatser som vi redan har där, säger Mats Lindblad, kyrkogårds- och fastighetschef i Växjö pastorat.

En av orsakerna till populariteten tror han är att det är praktiskt. Det är inte upp till de anhöriga själva att se till att det ser snyggt ut på askgravplatsen, det sköter kyrkogårdsförvaltningen.

– Det är bekvämt och enkelt och så tycker människor att det är en fin plats. 

Människors förändrade livs­situationer påverkar också.

– Förr kunde man vara knuten till en plats i generationer. Då hade man familjegravar eller flera gravar i anslutning till varandra. Det fenomenet finns inte längre utan en släkt kan vara spridd över hela Sverige eller världen och då kan det vara svårt att besöka och sköta en grav, säger Mats Lindblad.

Så många kremeras

I Sverige är i dag bara knappt en femtedel av begravningarna kistbegravningar. Över 80 procent av de avlidna kremeras, enligt statistik från Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund, SKKF. 

I Växjö har kistbegravningarna främst minskat på landsbygden. I tätorten har de i stället blivit lite fler eftersom människor med annan religiös tradition, som i större utsträckning använder kist­begravning, flyttat dit.

Mats Lindblad säger att minneslundarna fortfarande är populära och att de som väljer askgravplatsen är personer som annars hade valt en enskild urngrav med gravsten. Det stämmer överens med den nationella statistiken. 

I den lilla församlingen Vaxholm utanför Stockholm har det skett en kraftig minskning av antalet enskilda gravar med gravsten.

– Kistgravarna har nästan halverats och urngravarna har minskat med tio procent, säger kamrer Håkan Nord som sammanställt statistik från 2008 och 2020. 

Här är det tydligt att minneslunden ersatt en stor del av de enskilda gravarna. Gravsättning i minneslunden har mer än fördubblats och askgravplatsen som invigdes 2010 har snabbt blivit populär, även den. Håkan Nord tror att askgravplatsens popularitet kommer bestå:

– Dagens människor vill ha det lättskött eftersom de kanske inte bor kvar på samma ställe som sina avlidna släktingar.

Att fler väljer mer platseffektiva gravlösningar gör att det inte längre behövs lika stora ytor. 

– Får man fläska till det skulle man i teorin kunna säga att vi bara behöver hälften så stor kyrko­gård framöver, säger Håkan Nord.

Bygger nya askgravlundar

Men det ser inte likadant ut överallt. I Växjö pastorat är kyrkogårdarna på landet underutnyttjade medan kyrkogårdarna i städerna är på gränsen till fulla. 

– På de två stadskyrkogårdarna har vi fått begränsa begravningarna till personer som bor i stadsförsamlingen. Men ute på landsbygden har vi platsmöjlighet i princip för all framtid, säger Mats Lindblad. 

Ett annat pastorat som inte direkt har platsbrist är Härnösands pastorat. Här finns ingen askgravplats utan i stället har man satsat på askgravlundar. 

– Vi fick bygga en ny askgravlund i augusti med 800 platser och planerar att bygga ytterligare en, säger kyrkogårdschef Alexander Karlström.

De senaste tio åren har antalet kistgravar och urngravar minskat i pastoratet. Gravsättning i minneslund har legat ganska stabilt och gravsättningar i askgravlundar har ökat, från 45 stycken år 2015 till 85 stycken 2023.

Askgrav en perfekt kompromiss

Alexander Karlström tror att en ytterligare orsak till att askgravlunden blivit populärare är att den kan vara en bra kompromiss när familjer inte är sams.

– Folk kan välja det för enkelhetens skull. Familjekonstellationer förändras genom åren och då kan det bli mer dispyter om hur anhöriga ska begravas och vem som ska sköta graven.

Jan-Olof Aggedal, docent i praktisk teologi, delar bilden av att askgravlundarna och askgravplatserna är här för att stanna.

– Minneslunden är fortfarande den vanligaste gravformen. Men utbudet varierar och askgravlunden och askgravplatsen är på frammarsch och kommer vara det stora i framtiden, säger han.
För den personliga sorgeprocessen är en askgravplats precis lika värdefull som en vanlig grav med egen sten, säger Jan-Olof Aggedal. 

– Vid en askgravpalts finns ett namn som gör att även den som inte är nära släkt kan se att här ligger min granne, min lärare ­eller min barndomskamrat.

Inte bra för sorgeprocessen

Den helt anonyma minneslunden tycker han däremot inte är ett så bra alternativ. 

– De flesta människor har ett behov av att identifiera att här ligger våra släktingar. Här har vi tagit hand om dem med pietet och värdighet. Det gör också någonting med oss när vi ser namnet på en människa vi känner.  I en minneslund vet vi bara att här ligger kanske tusen människor, men jag vet inte vilka de är. 

Men en kyrkogård är inte enbart en plats för den personliga sorgen. Den är även ett monument över bygdens historia och utifrån det tycker Jan-Olof Aggedal att det är synd att det blivit mer ovanligt med yrkestitlar på gravar. Titlar finns inte heller i en minneslund eller askgravlund. 

– Yrkestitlar säger någonting om vad som har hänt i bygden under en viss tid. Jag var kontraktsprost i många år i en skånsk församling. Där hade vi inskriptioner som eternitarbetaren, telefonisten och tegelslagaren. Yrken som inte längre finns. Och går du på en modern kyrkogård kan du hitta andra yrken. Jag har sett it-specialisten på ett ställe.

Bevara återlämnade gravar

Mer yteffektiva gravskick och urbanisering har gjort att det redan börjat glesna på kyrkogårdar på landsbygden. När en gravrätt går ut efter 25 år och inte förnyas återlämnas graven till församlingen. Då står församlingen inför valet att bevara den och själv stå för kostnaden för underhåll eller göra sig av med den, vilket kräver tillstånd från länsstyrelsen. För Alexander Karlström i Härnösand är det här ett är välkänt dilemma.

– Hos oss är det redan väldigt glest på vissa ställen, men jag försöker arbeta för att bevara så mycket som möjligt i stället för att få fotbollsplaner. 

Jan-Olof Aggedal säger att även om inte alla återlämnade gravstenar måste bevaras så det är viktigt att ha kvar lite från varje tid, inte bara de allra äldsta.

– En kyrkogård är ett levande kulturarv. Inte ett museum. Det fanns en tid när korna gick och betade på kyrkogården, sedan fick vi de mer parkliknande kyrko­gårdarna. Man kan se avtryck från 1800-tal och 1900-tal, men även vår tid måste få synas. Man får hitta en balans mellan det gamla och nya.