Skaparen är godare än skapelsen

Det sägs ibland att det var mordet på Olof Palme som tog oskulden från svenska folket. Händelsen blev ett brutalt uppvaknande i form av insikten att vårt land inte var så tryggt och oförargligt som vi hade trott.

Det känns högst oklart om chefsåklagare Krister Petersons presskonferens och nedläggning av Palmeutredningen i förra veckan kommer bidra till att läka det kollektiva såret. Endast två svenskar av tio tror att Engström mördade Palme, uppger SvD/Sifo (2020-06-12).

Kanske är vårens coronapandemi ett motsvarande uppvaknande vad gäller svenskarnas syn på naturen. Vi svenskar har ett religiöst förhållande till naturen. Ute i det fria är det många som möter det heliga och ser Gud på ryggen, för att tala med Linné. Därför är det passande och tacksamt att Skapelsen är kyrkans tema i midsommartid. Här finns självklara anknytningspunkter.

Men i år har måhända vår erfarenhet av skapelse och natur fått sig en törn eller ett uppvaknande. I linje med det undrar ärkebiskop Antje Jackelén huruvida skapelsen är god trots pandemin. Frågan ställs i den alldeles färska boken Otålig i hoppet. Teologiska frågor i pandemins skugga (Verbum 2020).

Jackelén skriver bland annat om att det finns en risk i att ensidigt betona skapelsens skönhet och romantisera naturen som vårt rekreationsområde, eftersom det ”under varje grästuva pågår en kamp om överlevnad.”

Gud skapar hela tiden och evolutionen tillhör Guds skapande. Men vi kristna avgudar inte evolutionen eller tillber livet självt. ”Livets Gud är just Gud – livets ursprung och mål – och inte livet i sig.”

Eftersom skapelsen inte är färdig kan man säga att skapelsen både är god och på väg att bli god. Ett sådant framtidsperspektiv – och i förlängningen evighetshopp – känns extra viktigt att betona den här sommaren.

Glad midsommar!

Jonas Eek