Spelet som kan förändra ditt liv

Men vad var det egentligen som hände? Och är det i så fall mätbart?

Med sin avhandling i teatervetenskap vid Stockholms universitet, har han nu utvecklat en teori och metod för att kunna analysera erfarenheter av transcendens och spiritualitet inom scenkonst och konst. En metod som även skulle kunna appliceras på gudstjänstliv.

Central för hans teori är en omvälvande upplevelse i samband med ett kyrkospel i Lunds domkyrka 2005 av Jag är den jag är, som baseras på Jon Fosses text Sov du vesle barnet mitt från 1999. Noggranna minnesanteckningar och videoupptagningar har hjälpt honom att återge både det som skedde på scen och i honom själv.

I en passage säger en av kvinnorna i kyrkospelet: ”De liknar barnen mina” och vänder sig till publiken och församlingen.

– Plötsligt såg jag hela kyrkan som en livmoder som omgav publiken och de medverkande. För mig handlade spelet om att vara närvarande i ögonblicket och att existera där. Att universum skapar oss i varje ögonblick.

Författaren och dramatikern Jon Fosse brukar beskrivas som en ”sekulariserad mystiker”, även om han konverterat till katolicismen. Hans prosa präglas av det osagda, av pauserna och mellanrummen. Texter som därmed lämnar plats för personliga erfarenheter och tolkningar.

– Det är ett kyrkospel som förmår att öppna ett spänningsfält mellan texten och kyrkorummets symboliska meningar. Tolkningar av det gudomliga som kanske inte skulle kunna passa in i en dogmatisk teologisk förståelse, menar Kim Skjoldager-Nielsen.

Kyrkorummet i Lunds domkyrka har en inbyggd dramaturgi precis som liturgin, och blir därför en medaktör i kyrkospelet. I kyrkospelet involveras även riten och nattvarden.

Men kyrkospelen visar också att transcendens och socialt ansvar hör samman. Hittefågel av författaren Oline Stig från 2011 som handlar om utsatta flyktingbarn, gav honom dock inte alls samma starka upplevelse av transcendens. Fosses mystik har här bytts till politik.

Kim Skjoldager-Nielsen är samtidigt medveten om att han rör sig på djupt vatten som forskare i teatervetenskap. Begrepp som transcendens och andlighet anses som flummiga. Men det tycks inte bekomma honom det minsta. I stället för begreppet andlighet väljer han dock ordet spiritualitet för att beskriva känslan av att vara förbunden med universum, det kosmiska och andra levande skapelser samt det materiella. En rörelse mot det som är heligt och ger vårt liv mening.

Kyrkospelen i Lunds domkyrka går tillbaka till 1960. Vad som gör dem särskilt intressanta är att de också går i dialog med traditionen och det postkristna samhället.

Svenska kyrkospelsrörelsens främsta förgrundsgestalt var Sigtunastiftelsens direktor Olov Hartman, som i mitten av 1900-talet skrev liturgiska spel avsedda för kyrkorummet och bildade Förbundet för liturgi och dramatik, Flod. Olov Hartman definierar kyrkospel som ”en dramatisk handling, avsedd för kyrkorummet, underordnad de liturgiska lagar som gäller för kyrkokonst och framsprungen ur församlingens bön och Guds ord”.

Arvet från Olov Hartman är fortfarande närvarande, nämligen att kyrkan och konsten går samman i något som kan kallas för kulturdiakoni.

– Hartman såg att kyrkan har en viktig uppgift att vara i dialog med sekulära människor. Kyrkospelen är en del av liturgin men drar också in konsten som medspelare och utvecklar det rituella uttrycket, samtidigt som det också öppnar för dialogen med samhället.

Har kyrkan verkligen förstått konstens kraft i dag? Kim Skjoldager-Nielsen menar att Olov Hartman och vad han stod för numera ofta är förbisett. Framför allt i Danmark.

– Kyrkospelen i Lunds domkyrka är därför en förebild. Kulturteologi kräver att man tar på allvar det som händer inom konsten och kulturen och försöker gå i dialog med det.

Inom teatervetenskapen finns det en misstänksamhet mot det religiösa. Men den schweiziske teologen Hans Urs von Balthasar hävdar att teatern har potential att skapa transcendens. Skådespelaren tar på sig en roll eller en rent fysisk mask, vilket ytterligare skapar en öppning för det gudomliga.

Den danska filosofen Dorthe Jørgensen, vars teorier delvis är utgångspunkt för hans avhandling, beskriver transcendens som ett mentalt rum och den extra mening som både kan skapas av upplevelser i naturen eller konstnärliga händelser.

Kim Skjoldager-Nielsen går steget längre och talar bland annat om en fysisk transcendens som låter publiken integrera, precis som i riter som nattvarden. Men den är inte mätbar på samma sätt som man mäter blodtrycket på en vårdcentral.

I stället lägger han till en etnografisk metod till föreställningsanalysen genom att själv vara en deltagande men kritisk och oberoende observatör.

– Min analysmetod är ett verktyg som kan utvecklas till en metod som kan appliceras på en sociologisk undersökning av en publik. Eller varför inte en församling i dialog med teologer?

Arbetet med avhandlingen beskriver han som en personlig andlig resa som tagit honom till från Danmark till Sverige, via Nya Zeeland. Själv betraktar han sig som en sökare som är ”spiritual but not religious”, som växte upp med en barnatro men hade en tonårstid efter konfirmationen som ateist.

I 20-årsåldern kom han kontakt med en framsynt församling inom den danska folkekirken där han gick med i en teatergrupp, men blev också involverad som frivillig i församlingsrådet och fick delta i utveckling av gudstjänsten. Erfarenheter som faktiskt fick honom att börja studera teatervetenskap.

Inom teatervetenskapen finns det en tendens att inte vilja dra in publikens erfarenheter när föreställningar analyseras, och att som forskare utgå från personliga erfarenheter är oftast ett tabu. Men i det här fallet har det personliga varit en nödvändighet för att kunna utveckla en modell, menar Kim Skjoldager-Nielsen.

– Annars kommer jag inte åt den spirituella erfarenheten. Jag blir ett slags etnolog som går in och deltar och reflekterar över vad som händer. En kritiker som recenserar restauranger kan inte ju inte heller beskriva maten utan att smaka den.