Svenska kyrkan i Paris hoppas på lösning

Söndagen efter alla helgons dag hos Svenska Sofiaförsamlingen. Temat är evighetshoppet och ljus har tänts för alla, även kristna syskon som rysk-ortodoxa, grek-ortodoxa, reformerta och katoliker. Här i stan är det vanligt att familjer har blandad trosinriktning.

Efter mässan samlas gudstjänstfirarna i församlingssalen. Av ljudnivån att döma, lever en varm och intensiv gemenskap vidare efter stunden i kyrksalen. 

De senaste månaderna har präglats av en djup oro, men just i dag ger församlingsbor uttryck för en försiktigt positiv framtidstro kring Svenska kyrkans äldsta utlandsförsamling och dess lokaler i centrala Paris.

Både svenska och franska medier har uppmärksammat att de vackra tegelbyggnaderna från 1913 riskerar att säljas av Svenska kyrkans nationella nivå, en Facebookgrupp samlar namnunderskrifter, ambassadör Håkan Åkesson har offentligt gett sitt stöd för att församlingen ska vara kvar på sin plats och borgmästare Geoffroy Boulard har twittrat sin önskan att stärka skyddet för byggnaden.

– Det är moraliskt helt otänkbart att sälja Svenska kyrkan i Paris. Du anar inte vad kyrkan betyder för oss svenskar här i Frankrike. Det här är en kyrka men också ett kulturcentrum som är mer betydelsefullt än Svenska kulturhuset i Paris. 

Kerstin Mallet, bosatt i Frankrike sedan 60-talet, församlingsmedlem och volontär med stort engagemang i språkkafét för flyktingar och besöksgruppen för äldre svenskar, öser kärlek över församlingen.

– Det är här jag finner mina svenska rötter. Hit kom jag med tre små barn när längtan efter Sverige, svenska psalmer och svenska språket blev för stark. Här finns mitt kulturarv med julgransplundringar, kyrkomusiken som saknar motstycke i Frankrike, alla basarer, konserter och träffar.

– Det går inte att beskriva vad det har betytt och fortfarande betyder för mig, säger Kerstin Mallet och berättar vackra minnen från musikaliska stunder kring flygeln uppe i kyrkoherdebostaden.

Mona Hesser Parent slår sig ner. 93 år ung och med ett minne som slår det mesta, utvecklar hon sin glädje över att lyssna till de svenska psalmerna och höra det svenska språket på rue Médéric.

– Jag levde mycket franskt tidigare, men med åren har mitt svenska kulturarv blivit allt viktigare. Jag är inte så troende, men för mig är det viktigt att få komma hit för jag blir mig själv, om du förstår vad jag menar. Att få höra julevangeliet på sitt eget språk ger en känsla av julens betydelse.

– När jag går i gudstjänsten känner jag en högtidlighet, en värme och en stillhet. Om vi tar bort Svenska kyrkan i Paris sopar vi undan något som varit viktigt så länge. Vilka blir vi då?

Mona Hesser Parent berättar historien om August Strindberg som under en period var i ett uselt tillstånd i Paris.

– Han var sjuk och eländig och fick hjälp till sjukhus av en svensk skulptris i Paris, Ida Ericson Mollard, som ordnade en insamling via församlingen åt honom. I kyrkans arkiv hittade jag en inbetalning på samma summa från Strindberg året innan han dog. Han ville betala tillbaka det han hade fått. 

– Så det är många före oss som har fått stöttning av Svenska kyrkan i Paris, ja människor ända sedan 1626.

Den här hösten har kyrkoherde Maria Olofsdotter Bråkenhielm och kyrkorådets ordförande Annika Stiernstedt "pratat mer med varandra än med sina män". 

– Det var som att kliva ner i en isvak i april när beskedet kom att vi ganska omgående skulle se oss om efter nya lokaler. Kyrkostyrelsen hade fattat ett beslut om att Svenska kyrkan inte ska äga några lokaler utomlands och att utlandsförsamlingar helt och hållet ska bära sina egna kostnader. Det var så allvarligt att vi direkt ville få ut informationen till våra medlemmar, säger Annika Stiernstedt.

Reaktionerna lät inte vänta på sig och mycket av tiden har gått åt till att hantera människors oro och vända på alla stenar för att se sig om efter alternativ. Både Annika Stiernstedt och Maria Olofsdotter Bråkenhielm tycker att det känns något ljusare nu.

– Det talas om ett längre perspektiv och Skutchefen Rikard Jönsson har sagt att den bästa lösningen vore att vi ska få stanna kvar där vi är.

– Vi väntar på Esbjörn Hagbergs utredning som ska komma i december. Han besökte församlingen och han förstod oss, säger Annika Stiernstedt som tycker att det är tråkigt att makten över frågan ligger hos kyrkostyrelsen vars ledamöter, vad hon vet, aldrig besökt Sofiaförsamlingen för att se arbetet på plats.

Församlingen har omkring 300 betalande hushåll som medlemmar, men 300 000 svenskar passerar varje år Paris och många av dem besöker kyrkan.

– Åtskilliga av de som bor här tror att de är medlemmar i församlingen bara för att de är med i Svenska kyrkan hemma. Kunskapen om kyrkoavgift och tillhörighet är ofta låg.

Annika Stiernstedt har noterat en antydan till avundsjuka bland bekanta i Sverige.

– Det finns en idé om att det skulle vara så glammigt i Paris. Men mänsklig nöd ser likadan ut här som hemma. Hur ska vi kunna fortsätta med all vår verksamhet om vi ska hyra in oss hos andra eller flytta runt?

Kyrkan började byggas 1911 av medel som församlingen samlade in. Tomten betalades av svenska staten. Församlingen gav senare byggnaden som gåva till Svenska ambassaden, eftersom församlingen vid det tillfället inte hade någon legal struktur som kunde vara ägare till byggnaden.

Fram till år 2000, då staten och Svenska kyrkan separerades, var fastigheten i Paris alltså statligt ägd. Då köptes den av trossamfundet Svenska kyrkan. 

– Vi har inte lyckats hitta något dokument som visar hur mycket Trossamfundet betalade för fastigheten, vi har bara hört att det lär ha varit en symbolisk summa, säger Annika Stiernstedt.

Enligt kyrkorådets ordförande önskar man få tillbaka lokalerna för att kunna driva verksamheten helt i egen regi.

– Enligt Skut går det inte att lämna över en fastighet på det sättet, men allt går förstås om man vill. 

Idéerna flödar kring hur nya intäkter ska ordnas. Norska kyrkan har visat intresse för att flytta sin verksamhet till Svenska kyrkan och de stora intäkterna skulle kunna komma via uthyrning av kontorslokaler, uthyrning kopplat till kyrkliga förrättningar och andra evenemang.

Tre tjänster bekostas av Svenska kyrkan nationellt, medan en och halv tjänst betalas av församlingen. I framtiden kanske personalen måste minskas och billigare personalbostäder kan bli aktuellt.

– Om vi får bedriva verksamheten själva har vi en lång lista på expansion, vi vill växa ur krisen, säger kyrkoherde Maria Olofsdotter Bråkenhielm. 

Hon vänder sig mot synsättet att Svenska kyrkan i Paris skulle vara en social klubb eller en kulturförening snarare än en församling.

– Jag förstår inte alls det där, vi är kyrka punkt slut. Allt vi gör har religiösa förtecken, allt vi gör utgår från kyrkan. Vi har mycket dialog med andra samfund och bär arvet från min företrädare Nathan Söderblom vidare.

När kyrkan och franska staten gick skilda vägar 1905 blev det lag på att kyrkan endast skulle ägna sig åt religiös verksamhet. Det gick inte längre att bedriva utåtriktad diakonal verksamhet i stor skala och möjligheten att tjäna pengar försvann.

– Om vi får ta över fastigheten, skulle vi inrätta parallella strukturer, säger Annika Stiernstedt. Ett aktiebolag ägt av den kyrkliga delen skulle lösa både det här med diakonin och inkomsterna, och vi skulle kunna anställa präster lokalt.