– Det är väsentligt med tvärvetenskap eftersom frågan har många dimensioner. Det handlar inte bara om det tekniska kring slutförvaring av de snart 11 000 ton kärnavfall som i dag är placerat i ett mellanlager. Det påverkar samhället; skolor, vägar och annat när vi förvarar det 500 meter under marken. Det behövs moral och etik att luta sig mot i dessa frågor. Det är inte rådets uppgift att ha en åsikt om kärnkraften, men kärnavfallet finns där, säger Carl-Reinhold Bråkenhielm, ordförande i kärnavfallsrådet. Och det måste vi som haft fördel av den elenergi som kärnkraften producerat, ta ett gemensamt ansvar för.
Kärnavfallsrådet är ett råd som bildades 1992 för att ge regeringen råd om kärnavfallshantering utifrån ett tvärvetenskapligt perspektiv. Rådet har särskilt tryckt på vikten av att prövningen behöver fortsätta ske stegvis, att beslutet den 27 januari inte görs till en slutpunkt. Rådets anser att det klokaste är att först bygga en tunnel för förvaring, för att sedan ha möjlighet att ompröva delar av konceptet.
Sverige är det enda landet i världen som har ett brett tvärvetenskapligt råd i den här frågan. Det var dåvarande miljöminister Birgitta Dahl som menade att det behövdes en teolog i rådet.
– ”Vi behöver en specialist på evigheten” sa hon och med det menade hon främst det etiska perspektivet. Teologin sammanfaller ju i det här sammanhanget med det etiska. Teologi kan ju också betyda kristen livsåskådning vilket dock inte är direkt relevant i arbetet med rådet. I skärningspunkten mellan det sekulära och det religiösa finns etiken.
– Inom teologin säger man ofta att etiken har med människans förnuft att göra. Övertygelsen om vad som är rätt eller fel, oberoende av religion, säger Carl-Reinhold Bråkenhielm som är professor emeritus vid teologiska fakulteten, Uppsala Universitet. Han har bland annat lett forskningsprojekt om förhållandet mellan naturvetenskap och religion.
En svår avvägning i det som kärnavfallsrådet ska råda regeringen till är hur informationen till kommande generationer ska utformas. Här har kärnavfallsrådet fått arbeta med minnes-, framtids- och arkivforskning.
– Det är svårt att föreställa sig hur människor kommunicerar över århundraden och årtusenden. Hur utformar vi dokumentationen så att informationen blir begriplig för människor i framtiden? Kommer de att vara mer tekniskt avancerade eller blir det en tillbakagång? Hur föränderlig är människan, kommer vi att bli en radikalt annan mänsklighet?
Carl-Reinhold Bråkenhielm berättar att tidigare var tanken den att inte vara så öppen med informationen kring det avfall som är placerat i marken. Detta för att människor inte ska frestas att gräva efter det som finns. Nu är tanken att mer aktivt informera kommande generationer:
– En viktig fråga om förvar är om man ska återta avfallet. Det har man löst på lite olika sätt i olika länder. Vi placerar avfallet i tunnlar 500 meter under marken. Kan det återtas av en framtida generation? Kan det efter upparbetning användas som bränsle i nya former av reaktorer? Är det bra eller dåligt? Risker finns ju i att plutonium användas till kärnvapenproduktion.
Carl-Reinhold Bråkenhielm anser att Svensk kärnbränslehantering (SKB) har lagt fram ett genomarbetat förslag om ett slutförvar och tagit ett stort ansvar för kommande generationer. Men det finns fortfarande en del öppna frågor.
– Slutförvaret är långsiktigt säkert, förutsatt att det blir en fortsatt process och att man inte avslutar forskningen efter beslutet och slår sig till ro. Allmänheten behöver vara informerad om det som händer och vad det innebär.
