Li Johansson har dansat balett sedan hon var tre, fyra år. Nu går hon andra året på gymnasiet på Kungliga svenska balettskolan i Stockholm.
– Jag är uppvuxen i en miljö där kroppshets, ätstörningar och utseendefixering är vanliga, men i höstas mötte jag en mycket allvarlig variant av psykisk ohälsa.
En ung kvinna som Li dansade med uppträdde plötsligt annorlunda. Hon klädde sig på ett sätt som Li Johansson reagerade på, hon ville inte ha kroppskontakt och flera andra tecken tydde på att något var allvarligt var fel.
– Jag vill inte gå in på detaljer, men sammantaget gjorde alla mina intryck att jag var tvungen att agera snabbt. Jag tog kontakt med skolledningen och sociala myndigheter och direkt hände saker. Jag kände på mig att något hänt henne och att hon mådde mycket dåligt.
Det visade sig att hennes unga meddansare försökt ta sitt liv några dagar tidigare och levde i en destruktiv hemmiljö.
– Jag träffade inte den här unga kvinnan på flera månader, men en dag stötte vi på varandra på stan. Hon sa att hon förstod att det var jag som slagit larm och att hon först blivit jättesur på mig. Men efter en tid, när hon lämnat sitt hem för en ny tillvaro på en annan ort, var hon tacksam över att hon fått en chans att bygga upp sitt liv på nytt.
Li Johansson har under ett par år varit ungdoms- och konfirmandledare i Matteus församling i Stockholm och hon är också aktiv i Gustav Vasa församling. Bland annat kommer hon att delta i den suicidpreventiva dagen i Gustav Vasa kyrka den 5 maj.
– Kyrkan har blivit jättestor och viktig för mig, den erbjuder en gemenskap som jag inte hittat någon annanstans. Där får jag vara den jag är helt utan prestationskrav och det är en stor kontrast till livet i stort, till skolan och dansen. Församlingen är något helt annat, jag pausar och återhämtar mig i den miljön. Jag blir trygg av att få vara mig själv där.
Li Johansson tror att det höga trycket på ungdomar i dag till stor del beror på sociala mediers grepp om de unga.
– Man blir hela tiden jämförd med andra. Hela tiden finns ett krav på uppdateringar, att vi lever livet. Men det är ju så lätt att fejka allting, vilket liv man lever. Allting blir tomhet till slut, om man tillåter att pressen från sociala medier tar över ens liv.
Li tycker att man som medmänniska ska våga ta ställning, våga ta i saker som känns jobbiga och reagera när något känns fel.
– Vi måste prata mer med varandra, ställa öppna frågor och inte förminska andras upplevelser. Om vi bryr oss mer, kan vi förändra tillsammans.
