Krönika: Trumpismen räddar inte Västs kristna arv

Denna tanke slår mig när Donald Trump nu installeras som president igen. I valrörelsen samlade Trump en betydande del av den evangelikala rörelsen, ofta kallad "den kristna högern". De ser hur den amerikanska principen om en sekulär stat under en Gud knakar i fogarna. Allt fler ifrågasätter Guds existens, och kyrkornas inflytande minskar i landet.

I desperation söker man en "kristendomens hjälte". Som om inte Kristus räckte.

Att Trump uppvisar få kristna värderingar bortförklaras med att han är en nutida "Kyros", likt den persiske kungen som befriade Israels folk. Andra menar att Gud använder ofullkomliga individer för att nå sitt mål – att rädda den kristna civilisationen.

Civilisationen hotad?

Men först, är den ens hotad? Både ja och nej. Diskussionen har inte bara uppmärksammats av högerkristna amerikaner utan även av framstående intellektuella. Ayaan Hirsi Alis konvertering från ateism till kristendom överraskade många 2022. Hon betonade att ateismen saknade kristendomens möjlighet att möta västvärldens utmaningar. Även Richard Dawkins, författaren till The God delusion, började sedan kalla sig kulturkristen.

Jag delar i viss mån oron – om det kristna i civilisationen tynar bort, förlorar vi vår värderingsreferens. Som G.K. Chesterton tillskrivs ha sagt: "När människor slutar tro på Gud, tror de inte på ingenting utan på vad som helst."

Påverkad av tron

Men västerländsk civilisation, djupt påverkad som den är av kristendomen, är knappast kristen. Väst har också främjat mycket av det kyrkan en gång kallade dödssynder – som girighet och frosseri – och tärt hårt på den skapelse vi fått att vårda.

I Väst har utan tvekan några av historiens mest välmående och jämlika civilisationer vuxit fram, och det kristna arvet har varit en del av dess fundament. Men detta arv handlar inte om nationsbyggande utan om att etablera Guds rike på jorden.

Vi kan inte kalla en civilisation kristen om den inte byggs på det sätt Jesus visade oss – med kärlek till nästan, bön för fiender, att bygga underifrån, inte uppifrån. Det är en civilisation som präglas av en omvänd hierarki där den siste blir först och den förste sist.

Ett kristet samhällsbygge

Sådana civilisationsbyggare blir sällan hjältar. Ofta förföljs och hånas de. Den främste dödades på ett kors. Hans närmaste hoppades in i det sista att han skulle leda judarna i strid mot romarna, och kunde knappast förutspå eller förstå den totala omdaningen av världshistorien som istället skedde i det ögonblicket av upplevt nederlag.

Visst ska också kristna rösta på de politiker de tror mest på. Men vi får inte frestas att göra dem till messiasfigurer – vare sig i USA eller Europa.

Den kristna civilisationen är och kommer alltid bestå av Kyrkan. Av den som ser den hungrige och ger mat, ser den nakne och ger kläder.

Den består av de som gör sig själva till en del av den utgivande kristusgestalt som är raka motsatsen till världsliga hjältefigurer.