Hopp om att många vill medverka i ekoreformation

Susanne Wigorts Yngvesson menar i sin kommentar (29 mars) till vår artikel (22 mars) att vi valt att misstolka hennes kolumn i Kyrkans tidning (15 mars). I själva verket menar hon sig ha samma uppfattning som vi har. Detta välkomnar vi och beklagar om vi missförstått hennes avsikter, liksom vi beklagar att tidningen strukit några rader under våra namn i slutet av artikeln där vi presenterade oss som deltagare i Västerås stifts ekoteologiska seminarium. Det var som detta kollektiv vi skrev vårt inlägg efter ingående diskussioner.

Men trots att vi tycks vara ganska överens med Susanne Wigorts Yngvesson är det lärorikt att se tillbaks på de formuleringar i hennes första artikel som vi skulle ha misstolkat. Kanske kan det ge lite vägledning om hur man kan undgå att bli missuppfattad i diskussion av svåra och känsliga frågor? I de avsnitt som vi reagerade emot menar hon att ”den verkligt svåra uppgiften är att genomskåda sanningen i det som saluförs av vetenskapliga rön och ideologiska kampanjer. Vems ärenden går vi när vi ger röst åt undergångsvisioner?” De av oss som länge försökt att bemöta klimatförnekarnas budskap tycker oss känna igen retoriken: ”vetenskapliga sanningar saluförs” och parallell-ställs med ideologiska kampanjer. I sitt genmäle går Wigorts Yngvesson vidare längs den linjen och frågar om vi menar att klimatfrågan är undantagen från att utnyttjas av hotfulla intressen.

Nej, det menar vi inte, men vi ser snarare den politiska oförmågan att handla klokt och långsiktigt, liksom särintressen bakom denna passivitet, som större hot. Det finns sedan länge en massivt accepterad naturvetenskaplig bedömning att människans nuvarande förbrukning av naturresurser inte kan bibehållas på vår begränsade planet. Klimatfrågan är ett mycket tydligt exempel på vad som händer när vi inte beaktar våra naturgivna begränsningar. Mot denna bedömning står särintressen som, utan vägande vetenskapliga argument, vill förringa eller förneka denna aspekt av människans existentiella villkor.

I Wigorts Yngvessons kolumn tröstas vi också med att ”tron på det eviga livet kan ge hopp och mening när livet är som mest hotfullt”. När vi varnar för att detta synsätt, med klimatproblemet som bakgrund, kan leda till eskapism och verklighetsflykt, får vi nu läsa att vi ”inte förmår skilja mellan eskatologi och apokalyps”. Vi hävdar att föreställningen att vi lever i den yttersta tiden och med förväntan kan se fram mot jordens undergång, som redan från början funnits inom vissa kretsar i kyrkan, inte får tillåtas ta över i en värld där det nu självförvållade samhälleliga undergångshotet är reellt. En sådan individualistisk och passiv hållning riskerar att döma människor till helt onödigt lidande, vilket vi betraktar som både inhumant och oetiskt.

Wigorts Yngvesson menar också att de ekoteologiska samtalen om klimatet inte får förödas av ett dåligt samtalsklimat; vilket vi fullständigt håller med om. Men de får väl då inte heller förringas på det sätt som rubriken på hennes ursprungliga artikel gjorde – ”Jordens undergång är nära – än sen då?”

Vi hävdar att kyrkan behöver en ekoreformation. Vi har hopp om att många inom kyrkan, också Susanne Wigorts Yngvesson, vill medverka i denna. Människans nuvarande existentiella situation är unik och motiverar en grundlig omprövning – samhälleligt och även teologiskt.

Bengt Gustafsson
astronom

Eva Katarina Agestam
präst och ekoteolog

Mikael Djurfeldt
forskare i neuroinformatik  

Lisa Fröberg
präst

Sven Hillert
präst och ekoteolog

Per Larsson
präst och ekoteolog

Anders Liljas
professor emeritus

Pekka Mellergård
överläkare, docent i neurokirurgi

Mikael Mogren
biskop

Kåre Olsson
fil dr organisk kemi

Roland Söderberg
präst