Vår tid behöver en ekoreformation

I Kyrkans Tidning tar Susanne Wigorts Yngvesson på ledarplats upp Harry Martinsons Aniara och den nya Aniarafilmen som utgångspunkter för att fundera över undergångsvisionerna i vår tid, och vårt och kyrkans sätt att förhålla sig till dem. Hon beskriver de olika förhållningssätt som Aniara illustrerar såsom mer eller mindre destruktiva.

Hon frågar vems ärenden vi går när vi ger röst åt undergångsvisioner. ”Det verkligt svåra”, säger hon, ”är att genomskåda sanningen i det som saluförs av vetenskapliga rön och ideologiska kampanjer”.

Hon menar att kristendomen erbjuder ett alternativ med tron på livet efter döden. Visserligen ”kan sådana visioner elda på apokalyptiska drömmar” men också ”ge hopp och mening när livet är som mest hotfullt”.

Vi vill hävda att detta sätt att hänvisa till kristen uppståndelsetro är helt ohållbart som en väg att möta undergångsvisionerna. Det skapar uppgivenhet och reducerar den mänskliga förmågan att i alla lägen göra så gott det går. Det innebär en inskränkning av den bibliska helhetsvisionen, som vi uppfattar den. Där är Gud en livets Gud som sluter förbund med allt levande, från Noa, genom hela Gamla testamentet till Jesu eukaristiska måltid. Människans plats i världen och hennes ansvar för dess utveckling tydliggörs och fördjupas av Bibelns samlade vittnesbörd. En bok som vi nu publicerar vill i sin helhet bland annat ge en mer uttömmande beskrivning av den ståndpunkt som vi här argumenterar för.

Vi menar att det krävs en djup omprövning av hur vi ser på oss själva, på naturen i övrigt och på relationerna mellan oss.

Vår tids klimatkris med dess verkningar för framtida människors väl och ve är inget dunkelt vetenskapligt budskap som måste genomskådas eller som präglas av ideologiska reklamkampanjer. Det är något så tydligt som ett klart synligt faktum. Om vi möter hotet och riskerna med hänvisning till livet efter detta kan den passiva hållningen helt omöjliggöra livet här på jorden för många miljoner människor, inklusive oss själva. I stället måste vi handla, men då inte bara (eller främst) för att ge oss själva hopp, utan för att ändra sakernas tillstånd. 

Vårt jordklot är begränsat men vårt nuvarande sätt att leva tar ingen hänsyn till detta. Detta trots att vår kultur och religion under lång tid förmedlat och bearbetat idén om att leva med begränsningar, alltifrån skapelseberättelsen, via lagen och profeterna, till det yttersta: att Gud själv i inkarnationen begränsade sig till människans villkor.

Men under senare tid har våra samhällen byggts som om ingen begränsning funnes. Risken är därför stor att dessa inte kan förse framtida generationer med det som behövs för att de ska kunna leva ett människovärdigt liv. Detta förstår många i dag, inte minst ungdomar, och börjar högst motiverat ifrågasätta våra politikers ansvarskänsla och vårt eget sätt att leva.

Vi menar att det krävs en djup omprövning av hur vi ser på oss själva, på naturen i övrigt och på relationerna mellan oss. Liksom Greta Thunberg måste vi inse att detta är en uppgift av existentiell natur. Det räcker inte med goda tekniska och ekonomiska lösningar om dessa används utifrån en verklighetsfrånvänd bild av världen och människan.

Uppgiften att anpassa våra mänskliga krav och önskemål till vad planeten kan rymma är mycket större än teknisk optimering. Arbete med de existentiella frågorna i ljuset av dagens mänskliga situation borde vara en central uppgift för kyrkan. En uppgift där det mesta ännu återstår, men där få ännu verkar. Det behövs nya sätt att tänka, att predika och att handla. En ekoreformation.

I detta läge, där kyrkan så väl behövs i samhället, vore det tragiskt om hon gömde sig bakom evighetslängtan och eskapism. Det vore inte bara ett svek mot framtida generationer, utan också ett brott mot den tradition av förbundenhet med allt levande som vi ser gå som en röd tråd genom både Gamla och Nya testamentet.

Bengt Gustafsson
astronom

Eva Katarina Agestam,
präst och ekoteolog

Mikael Djurfeldt
forskare i neuroinformatik 

Lisa Fröberg
präst

Sven Hillert
präst och ekoteolog

Per Larsson
präst och ekoteolog

Anders Liljas
professor emeritus

Pekka Mellergård
överläkare, docent i neurokirurgi

Mikael Mogren
biskop

Kåre Olsson
fil dr organisk kemi

Roland Söderberg
präst