Nätverket för diakonalt ledarskap: Våga välja en diakon som chef

Arbetsdagen börjar i Stillhetens kapell på S:t Eskils kyrkogård. Krematorietekniker och kyrkogårdsarbetare droppar in i kapellet och sätter sig glest.

I dag träffar Amelie Junger och kollegan Cassandra Karlsson ett 60-tal medarbetare, i fyra arbetslag efter varandra, för ett första arbetsplatsmöte. Meningen är att de ska fortsätta att ses en gång i månaden för att prata arbetsmiljö – en angelägen fråga.

– Detta är ett sätt att värna den psykosociala arbetsmiljön, något Svenska kyrkan inte alltid varit så bra på, säger hon.

Dagen efter ska hon utbilda pastoratets chefer i systematiskt arbetsmiljöarbete. Från Arbetsmiljöverket finns tydliga direktiv om vad man ska göra.

– Men vad betyder det på riktigt? Som beteendevetare pratar jag gärna med kollegor om hur vi är mot varandra. Det handlar ju om medmänniskan, det dubbla kärleksbudet.

Amelie Junger är utbildad diakon och arbetar i Eskilstuna pastorat som HR-ansvarig och utvecklingsstrateg. Hon har haft tur, med en chef som sett hennes kompetens. Kanske för att den är ganska svår att missa. Bakom sig har hon 30 år av chefskap. Hon brinner för att leda människor mot ett gemensamt mål och är mycket nöjd med sitt nya uppdrag.

– Nu får jag använda allt jag har lärt mig. Jag är rätt person på rätt plats.

Fram tills årsskiftet, då pastoratet omorganiserades, var hon församlingschef för Eskilstuna församling, med 60 anställda och fem chefer under sig. Det var hennes kyrkoherde som bad henne ta uppdraget som församlingschef. Hon var då enhetschef för diakoni och samhälle.

– Vi har en oerhört modig kyrkoherde. Det är unikt att en diakon har en så högt uppsatt ställning.

Han visste vad han gjorde. Innan Amelie Junger blev diakon, jobbade hon som chef och arbetsledare, länge inom en hotellkoncern där hon varit allt från städerska till vd. Hon har också varit egen företagare inom ledarskap och kommunikation och har en fil kand i individ- och organisationsutveckling.

I dag är det bara fyra procent av Sveriges diakoner som har en arbetsledande funktion. Därför har Amelie Junger tillsammans med andra diakoner bildat Nätverket för främjandet av diakonalt ledarskap. De vill få i gång en diskussion om diakoner som ledare.

– Använd oss mycket mer! Se också till att ämbetet blir representerat i kyrkomötet och i kyrkostyrelsen.

De efterlyser också en chefsutbildning för diakoner, som innehåller teologi och liturgi. Samtidigt bör kyrkoherdeutbildningen innehålla mer diakoni. Det handlar absolut inte om att diakoner skulle vara bättre chefer, understryker Amelie Junger. Men när nu ämbetet är treledat, så ska möjligheterna vara likvärdiga för präster, diakoner och biskopar.

– Jag sticker ut hakan och undrar när det blir möjligt för en diakon att bli kyrkoherde? Och när kan en diakon inta ett biskopsämbete?

Som kyrklig chef har Amelie Junger inte mött något motstånd mot sig som person, tvärtom. Men det finns formella hinder, som att en diakon enligt kyrkoordningen inte kan sitta i församlingsrådet. Annat är mer subtilt. Det finns en kultur och en hierarki inom kyrkan som är känslig att prata om. I sitt arbete har hon märkt att en del tycker att det ska vara präster på ledande befattningar. Det finns också en syn på diakoner som ”görande”, de ska verkställa.

Hon märker det också i mötet med stiftet. Kyrkoherdar och församlingsherdar bjuds in till regelbundna träffar, men inte diakonerna, trots att de har samma befattning. Hon tror att det främst beror på tanklöshet.

– Det vill vi belysa. Det är en viktig fråga för framtiden, för fler diakoner kommer att bli chefer.

Snart ska Amelie Junger sluta som HR-ansvarig för att helt arbeta med strategisk utveckling. Hon ska rusta pastoratet för framtiden. Det gäller frågor som kompetensförsörjning, diakoni, lokalanvändning, hur man organiserar sig effektivt, resurssnålt och modernt.

– Men ytterst handlar det om: hur vill vi vara kyrka i framtiden? Där kommer teologerna in, men det är jag som driver det.