Vår tid behöver mer av frågorna Mazzarella ställer

Om livets mening av finlandssvenska författaren och professorn emerita i litteraturvetenskap Merete Mazzarella kom ut första gången 2017. Nu har den givits ut i en andra upplaga och utgörs av en samling essäer, som så ofta i Mazzarellas författarskap. 

Varje kapitel är ett, på ett sätt, fristående avsnitt men sammantagna skapar de en helhet på temat som författaren valt som boktitel. Det skulle låta pretentiöst om inte författaren tog sig an uppgiften på det sätt som hon gör: Med noggrannhet och ett kritiskt sinne utforskar hon ett brännande klassiskt men högaktuellt ämne i taget.

Överskrifterna för respektive avsnitt är: Om världsbild, om slumpen, om det onda, om förlåtelse, om sorg, om medkänsla och om ett gott liv. Det avslutande lite kortare kapitlet är intressant nog benämnt ”credo”. Textens stil och form är som sagt essäistens, vilket också har blivit författarens signum i hennes rika produktion.

Essäens estetik är ­kortfattad men slagkraftig, argumentationen mustig och på pricken. Tecknen är räknade och det kräver verkligen sin ­upphovsperson. Mazzarella behärskar denna stil. Det är härligt bildat med ett självständigt flöde. 

Texten är mättad med referenser till filosofer, teologer, antika såväl som medeltida och moderna författare, vilket vittnar om Mazzarellas klassiska bildning men också om att hon begåvats med en vaken och nyfiken blick. 

Det myckna citerandet hade kunnat stoppa upp läsningen, men hon stannar inte upp i de litterära referenserna utan använder dem som språngbräda för sina egna tankar och nyfikna utforskande. Det är inspirerande och sporrar läsaren att göra sammalunda.

I bokens inledning diskuterar Mazzarella bokens tema och frågeställning som hon ömsom tycks ohjälpligt dragen till, ömsom tycks finna hopplöst pinsam. Hon konstaterar att hon inte är ensam om den upplevelsen. Frågan om livets mening resulterar i höjda ögonbryn i hennes bekantskapskrets skriver hon och motfrågor kommer om hon med sin undersökning menar ”något religiöst”. Om hon gör det är lite oklart, faktiskt. Mazzarella laborerar hela tiden med det judiskt-kristna tankegodset, men markerar samtidigt sin frihet från organiserad religion, åtminstone som den framträder i nordisk kontext med de lutherska (stats)kyrkorna. 

Är livet en gåva och därmed meningsfullt i sig? Eller är det tvärtom meningslöst i bemärkelsen att det inte bär på en inneboende förutbestämd mening? Finns det en mening med livet eller är det snarare så att var och en får finna sin mening i livet? Detta är de övergripande frågeställningar Mazzarella brottas med i sin bok. 

Jag frågar mig om jakten på att skapa sig sin egen livsmening: Det är väl ändå en sjuka som präglar detta tidevarv? Jag skriver sjuka eftersom det gör människor sjuka. Sjuka av stress, sjuka av avund, sjuka av upplevd meningslöshet och avsaknad av sammanhang. Meningen med själva livet kan väl också vara livet självt? 

Mazzarella problematiserar också vår tids jakt efter mening och beskriver den träffande som något som endast tillfaller den som befinner sig i den ”aningslöst privilegierades position”. Även utan att moralisera över samtiden kan vi konstatera att hon har en poäng, men inte är väl filosofin endast en syssla för privilegierade? Filosofin är den konstart som hjälper oss att se längre, att ana konsekvenserna av våra handlingar, att ofta högst praktiskt och konkret skapa verktyg för ett gott samhällsbygge. 

Bokens starkaste kapitel är avsnittet Om det onda. Det är också det avsnitt där jag har mest invändningar och frågetecken antecknade i marginalerna. Inte sällan grundar sig mina invändningar i att jag inte helt och hållet köper författarens utgångspunkter – att säga att vi inte delar världsbild är för kraftigt, att vi inte beskriver omvärlden på samma sätt är också en överdrift. 

Nej, det handlar om detta ”något religiöst” som Mazzarella tycks ha ett behov av att ta avstånd ifrån, och som jag å andra sidan ser som en nyckel till att närma sig de till synes omöjliga frågorna. Även kapitlet Om förlåtelse triggar min tankeverksamhet lite extra. Författaren resonerar om olika sätt att förhålla sig till förlåtelse och om hur förlåtelsen tagit plats i det offentliga livet genom exempelvis politikers påtvingade avböner. 

Hon gör vidare en intressant koppling mellan kyrkans ovilja att tala om synd och skuld och samhällets ökade intresse för det. I kapitlet diskuteras den kristna synen på förlåtelse (som Mazzarella kallar radikal). Här gör författaren tyvärr det lite väl enkelt för sig när hon närmast liknar förhållandet mellan skuld och förlåtelse som en matematisk formel där siffrorna på vardera sidan tecknet måste ta ut varandra. Vad händer då med nåden, undrar jag?

Och vad händer med en värld som saknar förmåga eller vilja till förlåtelse eller där den kringskärs till oigenkännlighet? Vi känner den världen allt för nära.   

Slutligen, jag uppmuntrar alla initiativ som försöker diskutera det som vi gärna karakteriserar som svåra frågor på ett tillgängligt men inte för den skull förenklande sätt. Mazzarella inbjuder till det med sin bok. Gud vet att vår tid behöver mer av det.

Judith Fagrell