Veterinär blir sakligt vittne till grisars ångest

När Lina Gustafsson cyklar hem efter ännu en påfrestande dag på slakteriet är hon så uppslukad av tankar och intryck att hon nästan kör in i en man. ”Se dig för!” ropar han.

Seende och synförmåga är ett tema i Rapport från ett slakteri: en veterinärs berättelse. Gustafssons klara blick på verksamheten som nyanställd veterinär, och hur den mattas i takt med att hon vänjer sig vid blod, urin och tarmpaket. Samhällets nedvärderande blick på grisar som resurser snarare än medvarelser.

Vårt umgänge med dem kan inte beskrivas som att vi är aktsamma och ser oss för. Vi förvisar dem till ett liv på betonggolv och ett slut i koldioxidschakt. Enligt en studie från Sveriges lantbruksuniversitet dröjer det genomsnittligen två minuter innan djuren är medvetslösa.

Att dra i sig koldioxid upplevs som att kvävas. Metoden innebär enligt forskarna att grisarna utsätts för ”den högsta möjliga nivån av rädsla och ångest”. Den slutsatsen bekräftas när Gustafsson kikar ner i schaktet. ”De kastar sig fram och tillbaka, gör allt för att försöka ta sig ut, för att få luft. Hela korgen skakar. De hoppar, försöker springa, studsar som kulor mellan väggarna samtidigt som deras vrål skär genom luften.”

I boken möter vi även grisarnas blick. Dessa varelser har tydligen en sällsynt förmåga att upprätthålla ögonkontakt. Gustafsson vandrar i gångarna bland dem som väntar på slakt. ”Alla tittar. Grisar kan lätt skilja bekanta från främlingar, både när det kommer till andra grisar och till människor. Nu står vi på varsin sida av gallret och försöker tolka varandra. Jag sväljer hårt.”

När djurskydd uppmärksammas i medierna handlar det ofta om iögonfallande vanvård och brott mot föreskrifter. Gustafsson rapporterar inte om avvikelserna utan rutinen. Med påfallande formuleringsförmåga fångar hon vardagsvåldet. ”En gris har förvuxna klövar och verkar ha ont i sina leder. Chauffören försöker fösa ut henne men hon hamnar med trynet rakt ner i golvet, som en spelpjäs i Kasta gris.”

Företagets veterinär frågar om Gustafsson sett något som grisarna ”skulle kunna skada sig på”, exempelvis en vass kant. Vid det här laget har läsaren förstått att grisarnas liv från början till slut innebär att lida skada. De skadas i stallarna, transportlastbilarna och koldioxidschakten.

Får vi här en insikt i hur storskalig brutalitet fungerar psykologiskt sett? Man pekar ut vissa marginella aspekter som skadliga. Därmed framstår verksamheten i sin helhet som normalitet. Visst slaktar vi djur, men vi skadar dem inte.

Boken skildrar grisarnas martyrium, och den djurrättsliga veterinärens. ”Dagen känns oändlig, jag har ont i magen, ont i axlarna. Jag förstår inte hur jag ska kunna vara kvar här till augusti. Så tänker jag på författaren Kristian Lundbergs ord i boken Yarden: ”Är det inte det enda vi kan sätta emot? Att leva i världen som vittnen?”

Det är som sakligt vittne Gustafsson uppträder, snarare än eldfängd åklagare. Även om hon redogör för arbetskamraternas ofta hårdhänta pådrivning av grisarna ser hon dem som kollegor och medmänniskor. Boken slutar med att Gustafsson bjuder slaktarna på hembakta veganska bullar. I fikarummet sprider hon mänsklig värme. Utanför hänger blödande grisar på rad.

Pelle Strindlund