”Vi måste våga tala om självmord”

När Markus von Martens, kyrkoherde i Åker-Länna församling, minns sin son, nummer fem i syskonskaran, är det inte bilden av en liten sprallig och musikalisk pojke som dyker upp. I stället är det två andra bilder som kommer för honom.

– Den ena minnesbilden är från visningen av hans döda kropp. Vi var samlade och såg honom en sista gång. Den andra bilden är från när han hittades. Jag såg honom inte själv, men har fått det återberättat. Han ligger hopkrupen under en filt på en madrass i tvättstugan i det hus han bodde. Det är den 31 juli 2017. Dennis är död.

Markus von Martens tystnar. Skymningen faller över åkrarna utanför Klockargården intill Åkers kyrka i Sörmland där han bor tillsammans med sin hustru Eva. På bordet framför honom ligger ett fotografi av Dennis från ett av de sista besöken på Teneriffa där Markus var kyrkoherde fram till för ett år sedan. Dennis ler på bilden men ser ändå sorgsen ut.

Bredvid fotot ligger andra papper, kopior på Dennis anteckningar om sitt mående, listor på läkare och terapeuter han sökte hjälp hos, noteringar om sjukhusvistelser och så en kopia på avskedsbrevet, några randiga ­sidor ur ett kollegieblock. I början är handstilen klar och tydlig när han tar farväl. Längst ner på papperet med de sista orden är bokstäverna suddiga. Han skriver om hur han kämpat men inte orkar mer. Papperen låg intill honom när han hittades.

– Hans bröder hade varit som livvakter på slutet, vaktat vart­enda steg. Jag var på mitt lantställe i Estland och jag minns hur jag stod när jag tog emot beskedet på telefon. Det var fruktansvärt.

Berättelsen om Dennis von Martens är en berättelse om drömmar och längtan, om existentiell ­ångest, om en livslust som slocknade, om en stor syskonskara och två föräldrar som levde tillsammans under 30 år. Många djur, mycket musik och ett litet hus på landet i Blekinge.

– När vi skilde oss samtalade jag med vart och ett av mina barn och frågade om uppväxten och om hur jag varit som pappa. Dennis och en av hans bröder var tätt inpå varandra i mitten av skaran, med tre äldre och tre yngre syskon. Som ett av mellanbarnen kunde Dennis ha sagt att han kände sig osedd, men som det busiga och spralliga barn han var märktes och syntes han. Han var definitivt sedd.

Dennis gick estetisk linje på gymnasiet, spelade cello och drömde om musikaliska studier. När han inte kom in på den utbildning han ville, fattade han ett annat beslut som ledde till en helt ny yrkesbana som förvånade Markus.

– Han studerade till jurist, satt ting, blev amanuens och undervisade. Men det var inte hans drömmar som förverkligades. Hans liv blev inte som han hade önskat.

Skulden är något som jag måste hantera på ett sådant sätt att den inte kommer i förgrunden, att den tar över.

På de många resorna världen över upptäckte han orättvisor och fattigdom och han led mycket över vad han såg. Han testade droger och drack periodvis mycket. De sista sju åren blev en kamp för överlevnad.

– Jag förstod de tre sista åren hur sjuk han var, men det var ju fler år innan dess som han mådde väldigt dåligt. Naturligtvis rannsakar man sig som förälder, vad hade jag kunnat göra mer?

Redan 1991 drabbades Markus von Martens av suicid när hans lillebror Jakob tog sitt liv, 24 år gammal.

– Då var mycket skuld inblandad, berättar Markus. Mamma anklagade sig själv. Bland annat hade hon flyttat från Finland från Jakobs pappa till en ny man på Åland och ryckt upp Jakob från en Waldorfskola, satt honom i en vanlig finsk skola som tolvåring. Jakobs pappa, min adoptivfar, dog strax efter i cancer och Jakob sörjde honom djupt.

Markus mamma var skådespelare och regissör och gjorde en tv-film om sitt sorgearbete, ett arbete som Markus själv kunnat använda sig av i samband med Dennis död.

– Det viktigaste är att man inte ska dölja något, man ska säga som det är. Jakob och Dennis avslutade själva sina liv, det måste vi tala om. Det ska inte finnas några tabun, inget kamouflage. Mammas manus byggde på sorgelitteratur som var trösterik.

– Men skulden är något som jag måste hantera på ett sådant sätt att den inte kommer i förgrunden, att den tar över. Jag var så klart ingen felfri pappa, kanske kunde jag vara för sträng ibland. Det fanns inga tendenser till depressioner när Dennis växte upp. Man vet så lite om hur ens barns vuxenliv blir.

Det ska inte finnas några tabun, inget kamouflage.

Några veckor efter Dennis död var det en stor samling för Utlandskyrkans personal. Markus von Martens mötte många olika reaktioner när han kom dit. Det var omtanke och kärlek, ingångar till samtal om andras erfarenheter, men också en valhänthet i att hantera sorg.

– Det förvånade mig lite eftersom sorg och död är vår arbetsvardag. Men jag tänkte inte hålla mig undan. Jag var där med min sorg och jag mötte människor.

Ett och ett halvt år har gått. Markus von Martens tänker inte på Dennis varje dag, men ofta. Varje söndag tänder han ett ljus för honom i samband med ­mässan. Han är öppen i sociala ­medier och visar gärna bilder från resor han gjorde med Dennis. Även om Markus inte har någon nära kontakt med Dennis mamma, har han fått tröst av henne i mejlväxlingar.

– Det här var vårt gemensamma barn. Hade Dennis liv kunnat gå att rädda? Jag vet inte. Han hade försökt ett par gånger tidigare. Det enda som höll honom kvar var omsorgen om oss. Man kan inte belasta den som väljer att ta sitt liv. Men vi måste våga prata om det.